Aftonbladet – 22 januari 1836, sida 2

101 Uti BIL YyvRARe ut NMaAlblap MA som flammande förtär dess ljufva sköte, . tala något om hennes kärlek för svensken, upplysa, att i Apulierns ådror sjuder för häftigt det sträfva Romar-sinnets heta blod och lemmar slutligen rum för Karl oca Johanna, hvilka här få orda om sisa känslor; eeh Karl berättar huru sekelslång och ödshg bans frihet var honom i hans isbetäckta fosterland. Johanna förtror honom huru hög hennes barm gick, då purpurmanteln den tunga, ej kring henne frasade; berättar honom, att han enar Nordens kraft med känslans söderlåndska eld, frågar honom, om han har mod att med henne stiga upp på thronen, och slutas af hennes elfenarmar; och när han dokumenterat sitt mod till detta vågspel, hvilket hon beskrifver såsom ganska farligt, emedan palatset är en gritt af rosor, ofverenskomma de, att företaga äfventyret tillsammans. Hertigen af Salerno inträder nu, talar några spe-ord, och retar sin rival, som förbittrad drar silt svärd; Drottningen träder likväl emellan och bjuder sina båda älskare att sticka sina svärd i skidan, hvilket de äfven beskedligt gora. Hertigen af Salerno har derefter ett samtal med sin stallmästare Francesco, styckets Mefistofeles, hvari de öfverlägga om de mått och steg som böra tagas. Här försäkrar Salerno, att ursten måste gå i ljus sin gång, att, hans själ varsom månan, och förklarar detta sålunda, att qvinnan !växlar böjelser ombytligare eftare än månan sjelf.7 Andra akten. Johanna förtror Prinsessan af CastelFranco sin kärlek till den Svenske riddaren, och berättar dervid huru hon på maskeraden sett en mask, som liknade hennes mördade bror Sigismund, hvarvid hon beskrifver händelsen med dennes död. Spöksynen har likväl icke haft någon annan verkan på henne, än att hon fattar sitt beslut, att gifta sig. I början af berättelsen kallade hon dock synen i den rysligaste, som mest isar Mitt innersta, när jag betänker den. men då hon hunnit till slutet, har hon hämtat ;sig. Det var följakthgen icke så farligt med hennes förskräckelse. — Farligare är det deremot med Prinsessans, hvilken upptäcker, att hon har en rival i Drottningen. Ätven hon repar likväl mod. Hon har på maskeraden låtit sin slöja falla för Karl. Denna bör han bära henne tillbaka med sirlig artighet, med böjda knän. Hon hoppas, att hennes skönhet skall förleda honom, om hvilken de båda damerna i ivå vreda gudamakter, Nu kämpa blindt med svartsjukt raseri. Hon har knappt talat om sin föresats, förrän Karl infinner sig, och, efter föreskrift återlemnar slöjan med både sirlig artighet och böjda knän. Prinsessan väntar icke på, att han skall förklara henne sin kärlek, utan bespar honom detta besvär, och förklarar honom i stället sin, efter en inledning, hvari det bland annat heter: : Fastän min stolthet, jag min kärlek offrar, Denna förklaring är så fullständig man någonsin kan önska det, börjande med den tid då Späda känslor häfde jungfruns barm, i fortsättande genom egenkärleken, rosenhäckarna, lagrarnas skugga, lsis-slöjan, evigheten, afgrunden, tenaren, saligheten, lagrar och plataner, rosenstränder och ända ned till hyddan. När Karl likväl helt simpelt underrättar henne, att han icke kunde emottaga anbudet, förklarar hon alltsammans för ett skämt, hvarpå älskaren emellertid icke tror, utan håller i stället före att qvinnan kan Till djefvul eller engel sig gestalta.? Nu kommer en ny kärlek, nemligen emellan Hoftärnan Aramintha och Francesko, som för genvägens skull, går till henne genom fönstret; ehuru. alla dörrar stå öppna. Han begagnar likväl endast hennes kärlek såsom ett medel, att utforska Drottningens förehafvanden, och får af henne veta, det hon ärnar förmäla sig med Karl, ech att i Det lär en hyllning komma uti fråga. Åramintha går sin Väg, för att lemna rum åt Johanna, hvilken inkommer, gående i sömnen, och tror sig se sin mördade bror, om hvilken hon säger: ; Och maskar vandra nu, der tankan gick Med snillets lykta uti hjernans kamrar. Francesko begagnar sig af hennes yra, och, ehuru hon går i sömnen, börjar han dock ett samtal med henne, hvari han uppmanar henne att afsäga sig sin kärlek. Då hon ej vill gå in härpå, förbannar han henne i fem serskildta repriser. Detta förorsakar väl en dåning i behörig form, men har för öfrigt mtet inflytande på Johannas beslut, ty när bon i Tredje akten siter vid fönstret och ser ned på Neapel, anställer hon blott en hop små söta betraktelser, t. ex. huru