Aftonbladet – 13 november 1835, sida 2

Det var nåstan att förutse, att de oförgripliga reflexioner vi framställde i sista Lördagsbladet angående den ställning, hvari en del af statens högsta embeten för närvarande befinna sig, med anledning af åtskillige deras innehafvares sjukdom, sjuklighet, ålder eller gjorda tillkännagifvanden att shart lemna sina platser, skulle väcka larm och förskräckelse i de rättrognas läger. Uti hvarje annat land ar det en så alldaglig händelse, att berättelser eller kombinationer om suctessioner till sådana höga platser utgöra ett hufvudämne för tidningarnes kommentatiouer, att ingen menniska förundrar sig deröfver; och hvarföre? Jo! emedan hvar och en, aåfven de som sjelfve innehafva makten, der inse, att intet vigtigare föremål för allmänhetens uppmärksamhet kan finnas, än de personer som bekläda statens högsta embeten, och att frågor om förändring af denna personal måste högt intressera folket, emedan sjelfva grundsatserna och systemet i styrelsen naturligtvis beror af personerna. Också skärskådas, och snart sagt anatomiseras der dagligen icke blott ministrarnes handlingar, utan äfven deras egenskaper, och det anses der för en så gifven olägenhet och oundvikligt vilkor för maktens innehafvande att ej kunna taga ett steg utan att allmänheten får veta det, att hvar och en villigt underkastar sig detsamma. Men huru helt annorlunda är det icke hos oss? Man må ide fogligaste, de mest moderata termer i verlden resonera om en Stats-Råds-succession; straxt är larmtrumman i gång. Nu är det val icke möjligt att yttra sig om ett sådani ämne i mera höfviska termer, än vi gjorde uti vår sista Lördagsartikel. Icke en enda anmärkning, än mindre klander mot de närvarande Stats-Råden förekom deri, utan artikeln innefattade endast allmänna reflexioner öfver svårigheten att vid inträffande ledigheter finna sådana ämnen till Stats-Råder, af hvilka nationen hade något att hoppas. Men förbrytelsen var derföre icke mindre. Jurnalen hade i Onsdags omgjordat sig med sitt svärd, och framträdde mot vanligheten uti en artikel under rubriken Stockholm, förkunnande, att det lär höra till vår op positions begrepp om hvad den är skyldig en högt up satt man, att icke ens lemha bans sjukbädd i fred, och under det man läser Läkarens bulletin om hans helsas förbättring, och kanske tecknar sitt namn bland dem som önska den, i sin aftonbulletin förklara hans tillstånd betänkligt och disponera om hans succession. Svenska Minerva åter säger, att den omständigheten, att H. Ex. Statsministern för utrikes ärenderna råkat att blifva sjuk, har framkallat en stegrad förnyelse af alla de oskickligheter, som för några månader sedan begingos, då H. Ex. Justitieministern råkade ut för samma olägenhet, och hvilka sedermera med korta mellanskot förnyats, allt i den illa förbor-gade afsigten att göra dessa höga embetsmän ledsna vid en ställning, som medför den :oundvikliga ledsamheten, att icke en gång få vara i fred på sjuksängen,