Aftonbladet – 13 november 1835, sida 2

något, som åtminstonel förunnas mindre högt ställda ledamöter af samhället. Vidare heter det: att ett sådant den periodiska pressens förfarande kan ega rum, utan att väcka en allmän och synbar ovilja uti ett så kalladt civiliseradt land, får uteslutande tillskrifvas den omständigheten, att civilisationen är hos oss märkbart på sin återgång, just genom den periodiska pressens oafbrutna bemödanden att först göra råheten allmän, för att sedan så mycket lättare tala den i lag. Lyckligtvis, heter det slutligen, hafva de liberala tidnings-artiklarna så litet verkat till nedslående af H. Ex. af Wetterstedts lynne, att man har all anledning hoppas, det någon ministeriel krisis icke deraf kommer att hemta sitt ursprung. Vi hafva här infört hela meningarna, för att ej anklagas för stympning. Nu öfverlemnas det ät läsaren att döma på hvilken punkt en del af publicitetens organer hos oss befinna sig, när man kan framkomma med saker, i hvilka ömtåligheten och enfalden så dragas om företrädet. Det är icke nog med det besynnerliga i den föreställningen, att civilisationen skulle vara på sin återgång, för det någon vågar tro, att Sverge möjligen i framtiden kan existera med andra StatsRåder en de närvarande, och tala om stegrade oskickligheter, icke för det något oskickligt blifvit sagdt, utan blott för det man vågat vidröra sjelfva ämnet; ty detta språk hör till den vanliga taktiken, att söka aflägsna allt som angår styrelsen. Men då Minerva derjemte påstår, att Vederbörande icke ens få vara i fred på sjuksängen, så bevisar hon ju dermed sjelf, att läsningen af de liberala bladen, denna tidens kräfta, som den nyss kallades i det stora talet, har gripit så omkring sig, att till och med Excellenser, som är så sjuka att det är fråga om lifvet, icke skulle kunna en dag vara utan densamma. Någon annan förklaring kan ej ges att uttrycket, att ej lemna ens sjukbädd i fred; att verka till lynnets förvärrande, o. s. v.; ty annars vere det väl i högsta grad besynnerligt, att icke ett raisonnement kunde förekomma i en tidning, utan att komma till en illa sjuk patients kunskap. För öfrigt förutsätter det uslare begrepp än någon af den liberala pressens organer troligen kunnat hysa om karakteren hos personer som hafva det uppdraget att deltaga i regeringen af land och rike, att de skulle vara så förskräckligt rädda för döden, att hvarje omständighet som kunde väcka deras tanka derpå skulle förvärra sjukdomen. Något sådant har väl minst kunnat falla någon annan än de goda Tidningarnes redaktioner ij om H. Exc. af Wetterstedt, hvilken vi också böra göra den rättvisan att vid defta tillfälle nämna, det ; han till personer, som kommit och himlat sig öfver det förskräckligt närgångna i Aftonbladets reflexioner i nledning afhans sjukdom, ganska lugnt skall förklarat, att han deri aldeles icke fann någonting förnärmande hvilket också ingen med ringaste eftertanka kunde finna i 2 än fås AaARh Aerundad framställning.