Aftonbladet – 13 november 1835, sida 2

hjelpande m. m., äro just de, som arbeta lurendrejaren o ch tullförsnillaren i -händerne, hvaremot den som yrkar på handelsoch närings-frihet, i och med det samma yrkar lurendrejeriets. upphörande. Genom en besynnerlig kontradiktion är det likväl den fria handelns försvarare som alltid beskyllas för, att gynna precist samma brott, som skulle upphöra, i fall hans läror antogos. Svenska Minerva är i detta fall aldeles icke olika sina stallbröder. Afven hon har insinuerat, att läran om en fri handel är ett förord för lurendrejeriet och särskildt för det Skånska; och äfven hon har, förrädisk lika mycket mot sina egna principer, som emot sanningens och frihetens i allmänhet, beskyllt de liberala för fiendlighet mot de Svenska näringarne, ehuru hon sjelf någon gång affekterat, att gynna handeln oci närings-friheten. I fall en sådan strof, som den vi ofvanföre citerat, om det hos oss rådande origtiga industriella systemet, och vi instämma i detta fall helt och hållet i hennes tanka — om säga vi den funnits i Aftonbladet, huru skulle icke Minerva då ropat, det. vi velat befordra lurendrejeriet och understödja lagbrotten! Men allvarsamt taladt: hvad vill den så mycket förkättrade liberalismen först och hufvudsakligast? Den vill just ett förnuftigt, d. v. s. ett naturligt industrielt system, ett system, enligt hvilket intet lagligt våld får begås emot äganderatten och den personliga friheten; enligt hvilket tänkaren icke nödgas, i det han gillar handlingens moral-grundy, ogilla den såsom ett !agbrott och instimma i rättvisan af dess bestraffning; der han icke är stäld i den förhatliga nödvändigheten, att för den menskliga ordningen skull hehöfva förgäta det enkla förnuftets bud: att en vara, för hvilken man betalt dess fulla värde, är en lagligt förvarfvad egendom, uwll hvars användande ägaren har en naturlig rätt, Det är det, som de obildade ha så svårt för att begripa, att samma rättighet, som jag har att disponera om en egendom på ett ställe, upphör när jag kommer till en tullbom och icke existerar på andra sidan deraf, och det är denna oförmåga att göra sig reda för det konventionella intrånget på den naturliga äganderätten, som utan tvifvel gifvit anledning till de flesta tullbataljer från hedenhös, deri ett större antal af ett annars fredligt folk låtit känslan af detta tullagarnes summum jus, summa injuria, hänföra sig att deltaga. Om en styrelse en gång försökte ett sådant system, hvilket man torde medge hör till samhällsinrättningens första ändamål, om hon på detta sätt lät tankans frihet naturligen utbilda sig från det fysiska lifvets, månne hon då skulle ha så mänga strider att bestå, hvarken inom representant-kammaren, eller publiciteten? Månne hon skulle hehöfva hata och frukta tryckpressen, eller ens taga notis om dess möjliga missbruk? Det vore ju ett försök att göra.