Aftonbladet – 9 november 1835, sida 2

Acke att tigga den till och med af skolgossar. Detta ver något, att kastskillnaden numera blott är ett fantom, det är hvad man icke vill begripa — icke kan begripa af det ofvan anförda skälet eller de privilegierades företräde i den egenskapen, som kallas obekantskap med tiden och dess syftning. Fordom kunde de privilegierade tilltrotsa sig företräden, emedan både den fysiska och moraliska styrkan låg hos dem; men numera — och sjelfve de privilegierade måste erkänna detta tactum — numera är förhållandet alldeles omvändt. Strid har då uppstått emellan dem, som haft magten, och dem, som Aafra, alla materialer till magten; och den fortgår,, med den förbittring, som alltid äger rum, då en, som är van vid seklers öfverlägsenhet, ser sitt nederlag förestå. Trots är numera ett odugligt vapen; andra tillgripas. Huru dessa äro beskaffade, se vi dagligen: da väldet befinnes oanvändbart, användes bedrägeriet,-och då folken ej mer kunna narras att lyda, figger man lydnmaden och blyges sker sålunda, att man förehåller dem, huru obebörigt det sträfvandet är, som nu förspörjes; huru allt står så väl till, som menskligheten någonsin kan behöfva; huruwallt yttrande mot Awad som finnes blott är skrik; huru de, som utlåta sig, äro skrikhalsar; huru som dessa blott äro en kräfta i samhället (d. v. s. böra skäras bort); huru som det blott är ett käbbel, som går genom nationen, huru som folket är hufvudlöst; huru som samhället är laglöst genom detta käbbel; huru som därigenom sedekänslan ar förslappad c. c. c, Sedan ljuger man för de beskedliga piltarna, att skrikhalsarne påstå, det Konungen vill äta upp sitt folk, med flera hjertnypande saker. På detta sätt hoppas man, att, om ock den nuvarande generationen är ohjelplig, åtminstone den uppväxande må kunua räddas ifrån förderfvet. : ; Man förmanar ynglingarna att icke blifva , embetsmän, emedan desse äro så djupt sjunkne, att de gå ull skrikhalsarna om natten, såsom Nikodemus. Att annars gå ut om natten gör ingen ting. Icke spår man något ondt för samhället deraf, att embetsmän skulle gå ut om natten, för att besöka spelbus eller andra vackra inrättningar! men att gå till skrikhalsarna är ett så ondt tidens tecken, att hela samhällets upplösning och demoralisering deraf måste blifva en följd. Detta är det nyaste tidstecknet. Hittills hade man nöjt sig att söka öfvertyga eller öfvertala män; nu har man funnit sig ingenting kunna uträtta der, och således vänder man sig till barnen. Få se, om det vill lyckas bättre på det hållet. Att dessa försök blifvit någon tid gjorda af obscura obscuranter, har man väl vetat; men man har icke förr sett några egentliga notabiliteters bemödanden ex officio. Detta har skett; och snart nog torde man få se dessa politiska nidvisor såsom en stående artikel vid ungdomens conrmation. Hvem har då gjort detta försök, hvarpå ni alluderar? så frågar man oss. Vi veta det icke och vilja icke vela det. En anmnan tidning säger, att det är en biskop; men deita synes oss otroligt. Aldraminst kan det vara någon, som fordom trott sig förstå, hvad tiden bär i skölden, och högt och ädelt predikat andlig och lekamlig frihet. Ehuru budet lyder, att;en biskop icke skall vara nychristen, har man visserligen sett dem, som ombytt tro, just i detsamma de skulle gripa kräklan. Men någon sorts aktning för sanning och anständighet hafva de iagtiagit i sin nya värdighet. Denne, om hvilken nu fråga är, kan icke vara en biskop. För att sätta läsaren i tillfälle att döma härom, meddela vi här nedan ett tal, som finnes intaget i tidningen Korrespondenten, utgifven i Upsala, och hvilket tal der uppgifves hafva blifvit hållet till den studerande ungdomen i ett stift, vid lästerminens slut. Vi förbehålla oss blott den Minellianska rättigheten att uti noter belysa det. — — Antalet af studerande ynglingar vid stiftets läroverk har under de sednare åren varit ungefärligen lika. Icke heller har någon märkbar förändring ägt rum i de inskrifnas antal, med afseende på deras härkomst ur olika samhällsklasser... Skol-revisionens sista berättelse upplyser att årligen omkring 1600 inskrifvas i elementar-läroverken. Af dessa utgöra adelns barn knappast -, presterskapets 33 allmogens I, (Cell. 400) men ofrälse ståndspersoners och borgerskapets, med ett ord medelklassens barn mer än hälften af hela antalet, eller omkring 900 på året. Detta förhållande ger anledning till många betraktelser, hvaraf jad här endast vill antyda några. Ar det ringa antal adelsmän som emottega offentlig uppfostran kan ingenting slutas, utom ull ståndets obenägenhet för allmänna läroverken. Större delen erhalla enskilt undervisning i föräldrehuset och gå denAA). Någon sorts mnotabilitet är det åtminstone, det Te a oo a RR as RE 1 Pn KI