Aftonbladet – 9 november 1835, sida 2

DET STORA TALET. Hvartåt man vänder sina blickar i den europeiska verlden, ser man en besynnerlig strid, som profeterne redan långt för detta sade vara utkämpad, men som sannerligen knappast är börjad. Man trodde, att franska revolutionen löst. gåtan. Och hvarföre trodde man det? Emedan den räckt länge, i jemnförelse med de dagslånga i Spanien (förra gången), i Neapel, i Sardiniska staterna. Men för tidens ande, för den mågtige, som sväfvar öfver vattnen (säger Johannes von Måller, efter bibelen), äro tusende år såsom en dag. Ett halft sekel har denna revolution varat — och därmed tror man att det är nog. Fåj se, om ett halft årtusende blir nog. Det är striden emellan privilegierna och menniskorna. Den skall räcka oss ut och våra barnabarn; och vi, som kalla oss liberala, liksom de andre, hvilka (för att nyttja det vackraste namnet) kallas konservative, skola bortblåsas såsom sandkorn och glömmas, och vårt namn skall icke nämndt varda, och stället, där vi dvaldes och verkade, skall kanske vara begrafvet af en ny jordformation, innan de ting komma, till hvilka vi sträfvade. Dock kommer oss till att sträfva, medan dagen är, och leta och söka och äflas. Vår håg måste vara allvar och ren; och om den så är, hafva vi gjort vårt dagsverke, Hvad vi uträtta eller vinna, det kunna vi. icke veta, det böra vi knappast vilja veta. Vore icke målet heligt, så famlade vi i mörkret, om ock all verldenes lärdom och vishet fallit oss till. Våra motståndare kunna misstaga sig, och vi kunna misstaga oss, om de och vi icke ledas af annat än konsten ait göra syllogismer och conclusioner. På det håll, där känslan för sanning och rätt icke finnes, där finnes också hvarken sanning eller rätt. in Det är hela menniskoslägtet, som tyckes oss kämpa under det ena baneret, och några få under det andra, i den nu pågående stera striden. Den vackra tydningen af de någras ifver är den, att de mångas lycka icke är möjlig, om den ej besörjes af dessa några; men den fula tydningen är, att desse få yrka sina satser för sin egen skull. Den förra tydningen är sann endast så vida, som de få äro de uplystaste, de välvilligaste, de minst egoistiske. Huru utses då dessa få? Genom slumpen; ja genom den blindaste, råaste slump — födselns. Ingenting är osäkrare än denna. Pbysilogerne må arbeta på lösandet af det problem, huruvida egenskaper öfverflyttas från fader till son; men då skola de taga något annat till grund än historien, ty derna synes oss nästan aldrig hafva visat en dylik succession; åtminstone de aldra störstes söner hafva högst sällan ärft sina fäders egenskaper. Tvärtom har historien i all mänhet icke kunnat visa oss något uslare än dem, som blifvit födde till företräden, i synnerhet om de blifvet uppfostrade under daglig påminnelse om dem. Det är så mycket besynnerligare, at historien icke kunnat und