Aftonbladet – 9 november 1835, sida 2

ningar. Det ar en ny tIormatlioly, St SE Sret et Mr den öfversta och skjuter undan hvad som står den i vägen. Det har redan lyckats på många ställen, och skall förr eller senare lyckas öfverallt der börds-aristokratien ej är jordfast, som i England. C.) Och äfven der är striden åtminstone tvetydig. Men ett nödvändigt vilkor för framgången af en sådan förändring ar ieke blott en allmännare bildning, utan äfven en allmännare förmögenhet. D.) Detta är icke förhållandet i vårt land, der massan af jorden ligger i allmogens händer och dagligen mer och mer öfvergår dit, industrien är föga utvecklad, näringarne bundna och medelklassen följakteligen mera fattig än rik. Ett sådant element blir icke det styrande i staten, ehuru en och annan med större naturgålvor undantagsvis kan tränga sig fram. E-.) En alldeles egen företeelse och hvartill i det öiriga Europa icke finnes något motsvarande, äro dessa 400 söner af allmogen, som årligen strömma i de offentliga Läroverken, och derifrån för större delen inträda i Kyrkans eller statens tjenst. Saken är urgammal h oss och hänger på det närmaste tillhopa med Svensk, Statsförfattningen, som utvecklat sig ur helt andra elementer än annorstädes. Den ärisin innersta rot de mokratisk, i ordets vackraste bemärkelse; och det kommer deraf att vi ifrån urminnes, tider tillbaka haft ett sjelfägande, ett sjelfständigt bondestånd, hvilket man nu först söker bilda i andra länder. F.) Vi hafve äfven en adel, som fordom var historisk och mäktig, icke blott genom sina minnen och sin bildning, utar äfven genom sin rikedom; men dess makt strandade på försöket att bli Feodal-Adel, och Kung och Folk hjelptes åt att utkasta denna främmande tillsats ur statsiörfattningen. Ursprungligen var svensk adel ingenting annat än blomman af de friborna i ett land der all-— B). Denna anmärkning, sammanhållen med den sedan förekommande om Medelklassens framträngande til statens höjder, ger anledning till betraktelser af en egen art. Framträngandet ogillas ögonskenligen; men adelns obenägenhet för allmän undervisning undergår icke samma öde. Kastinteresset och sedovanorne skola fröjda sig att hafva fått en sådan förespråkare. Tänkte han verkeligen på, hvad han sade? eller tänkte han icke fordom? — Att medelklassen är en ny formation, som sträfvar att bli den öfversta och skjuta undan hvad som står den i vägen, är ett uttryck, som, om det icke finnes 1 Fransyska ultrabladet la Quotidienne, förvaringsrummet för det äkta katolska presterskapets politiska laror, åtminstone förtj nade att finnas der. Det är ett lågt begrepp om menskligheten och om dess känsla af naturlig rätt, att tro, det man nödvändigt vill bli den öfverste, om man har nog känsla af sitt värde, för att icke med saktmod se sig den siste, blott, emedan man icke är född till den öfverste. Talaren är inbyrd, se vi, i det usla begreppet om menniskan, att hon söker undanskuffa allt, hvad högre är, blott derföre aw hon ieke hörer dit, och att hon är nöjd blott Aon blifver den öfverste. — Men hade man icke denna uselhet att predika, så hade man intet. C) Och är det icke illa, att icke så är öfver allt! Då man erkanner, att så icke är här, har man icke med detsamma erkännt, att ingenting onaturligt eller obilligt ligger i det fördömda framträngandet ? Oss synes åtminstone en talare, som verkligen vetat hvad han sade, hafva bordtraisonnera så här: Aristokratien är icke jordfast, tvärtom fattig; ergo är ingen ting naturligare, än att de andre söka sig den bildning, som erfordras till skötande af statens embeten. D) Den allmännare bildningen är ju just hvad talaren förebrår medelklassen att söka — eller icke förebrår, lika godt, men åtminstone anmärker såsom den nya tidens tecken, NB. den tidens, hvars fördömande i massa är grundtonen i talet. — Den allmännare förmögenheten påstår han nemligen sjelf aristokratien sakna. Hvem har den då? Det få vi straxt se. E) Bönderne hafva således förmogenheten i landet? Vi vilja icke bestrida detta, ehuru vi kunde det; vi vilja blott draga klara slutsatser af talarens ord. Den, som äger förmögenheten, kan icke blifva den slyrarde i staten! Hvem kan det då? MNaturligtvis den, som icke bar förmögenheten och som, enligt hvad nyss visades, icke bryr sig om den allmänna undervisningen. En sådan aristokrati är ett herrligt element! — Hvad elementer? vidkommer, tro vi för vär ringa del, att icke flera än tva med rätta finnas 1 staten: de skickliga och de oskickliga. Låt alla elementer (efter som sådane skola finnas) genom bildningen försöka, hvilken som är skickmr san ivekec danlh ala omaka talaren.