Aftonbladet – 9 oktober 1835, sida 3

Grefven ; denne befallte honom gå ur vägen , men mannen stod qvar, ehuru i verklig fara för de galanta kurbetter, hvarmed St. Paul låt sin ystra gångare stoltsera. Detta förosakade någon villervalla, och Grefven reste sig i stigbyglorna, och tillsade ett par polisens handtlangare , som voro tillstådes, att köra bort cet insolent?. Hans befallning åtlyddes, men den mnärgångna junkern vände sig först om och ropade: RBobert, detta skall du icke ha gjort för intet! I detsamma blef han afförd. Grefven hann likväl betrakta det vilda och mörka ansigtet. När han vände sig om, var han dödsblek , och återvann endast med möda sin besinning. Allmänna gissningen var den, att mannen var en beryktad spåman , som förutsagt Grefven hans snara död. Dagen derpå var hela Paris upprördt. Man hade aldrig varit så förvånad. Grefven hade blifvit arresterad under ett försök att rymma från Paris om natien. Innan denna underliga nyhet rätt kommit i gång, följde en ännu underligare. Man berättade i förtroende, att Grefven var intrasslad i alla de stölder, som mpyligen ägt rum. Hans hus hade blifvit undersökt, och elter en noggrann visitation, hade man upptäckt en lös panelning, bakom hvilken många artiklar af högt värde, och deribland äfven M:le de S—s armband blifvit funna. Men det tredje undret kom alla de förra på skam. :Grefve St. Paul råkade att icke alls vara Grefve. Han var i sjelfva verket ingenting annat än en förtrogen betjent till den verkliga grefven, som aflidit under sina resori en dålig b i Spanien. Betjenten hade genast insett hela fördelen af sin synnerliga likhet med den aflidna herren, satte sig derföre i besittning af hans papper, kassa och garderobe, och beslöt att ge sig ut för grefven sjelf. Bobert Hermanetty, som hans verkliga namn var, hade äfven tillörene lefvat på sitt geni. Han hade måst lemna Paris af fruktan för ett skälmstycke, som ådragt sig polisens uppmärksamhet. Men hvem kunde igenkänna den obskura bedragaren i den lysande Grefve St Paul? emedlertid må man drifva ut naturen med eldgaffeln, så kommer den dock igen; herr grefven hade sålunda steg för steg förnyat sin förbindelse med ett band ficktjufvar. Hemligheten var väl bevarad, men upptäcktes nu just af en, som blifvit utesluten ur gemenskapen. Mannen, som igenkände honom vid mönstringen, var en gammal kamrat, med hvilken han kommit osams, men hvilken det icke undfallit, att han lemnat Frankrike, såsom domestik till den sannskyldiga grefven. Bedrågaren ansåg det icke ens löna mödan att bjuda till med något försvar, och hans lysande bana slutade rätt ömkligt med galejan.