Aftonbladet – 9 oktober 1835, sida 3

KALEIDOSEOP NAMNET GÖR ICKE HELGONET. Grefve St. Paul var en af de förnämsta sprättarna i Ludvig den XVIII:s tid. Det var en högväxt, eleant figur, med yfviga polisonger och mustacher, och tillräckligt inbunden och alfvarsam, för att intressera. Det är en gammal anmärkning, att sådant der fåordigt och gravitetiskt folk merändels inge en större inbillning om sig än de språksamma och lifliga; det ligger allt mycket, förmodar man, under den lugna ytan; i det stillaste vatten gå de största fiskarna. Grefven hade nyss hemkommit från sina resor, och man väntade således, att han skulle vara högst underhållande ; det befanns likväl snart, att han verkligen var ingenting mindre än detta. Han tycktes vara mera fallen för att blott och bart ge sig min af hjelte, än att roa med berättelser om sina äfventyr som sådan. Emellertid hade Byron just vid denna tid kommit på modet i Paris, och det blef beramadt, att Gr. St. Paul passade icke så illa att föreställa en Lara. Ingenting är så lätt, som att sätta folks inbillning i verksamhet , man kan i den delen göra det omöjliga. Den tiden Madame de Stael var så intagen af M —, originalet till Lord Oswald i Corinne, sammanfattade hon hela hans verkliga våpighet och slöhet till hvad hon kallade profondeur , och kvar dag när han försjönk i sin vanliga midnattstystnad, hälften sömn, hälften tölpaktighet, brukade hon säga: Mais voila comme il pense! hur han tänker djupt! Detsamma togs för afgjordt med Grefve St. Paul; då han icke talade, förmodades :han tänka så mycket mer. Emellertid gaf han lysande fester, spelade högt och förlorade , det senare likväl icke ofta, ehuru dessa förluster voro det enda ämne, hvari han alltid var högst mångordig och vältalig; man måste medge att han gjorde af dem allt hvad göras kan. Fastän föga smickrande i ordom , var han det likväl uti gerning i högsta grad emot det täcka könet. Han gaf en bal, endast derföre att den täcka Grefvinnan de C — yttrat att han borde göra det, och i sina presenter var han utomordentligt frikostig. Han klädde sig alltid med utsökt prakt, han lyste i perlor och guld. Han bar allud en kedja af särdeles fint konstarbete, och man gaf hvarandra hemlighetsfulla vinkar om ett miniatyrporträtt, som var vidhängande de glittrande länkarna. Vid denna tid talade hela Paris om åtskilliga djerfva stölder, som nyligen ägt rum. De inskränkte sig helt och hållet till guld och juveler; perlor, diamanter , smycken försvunno till ett enormt värde. M:le de S—, en ung adelsdam , hvilken Grefve St, Paul pistods göra sin cour, förlorade ett dyrbart arband af smaragder en balafton; Grefven erinrade sig sjelf så väl som alla andra ha sett det om hennes arm under en vals med henne, och samma qväll miste äfven han den gyllne kedjan , som han hittills aldrig varit utan. Med ett ord; hyem blef bestulen i går? var numera första frågan i alla fashionabla konversationer. Detta hade redan räckt en tid bortåt, då det en vacker morgon inträffade en mönstring. Grefve St. Paul var i spetsen för sin tropp; han hörde till kavalleriet , och ådrog sig allmän uppmärksamhet genom sin lysande mundering och sin Engelska häst. Han var alldeles förbländande i guldsnören, plymer och broderier, och man kom öfverens, att Grefve St. Paul var den skönaste man på stället. Kungen hade just nyss talat till honom, då en svartmuskig figur med vildt anletsdrag trängde sig oborstadt ända fram till