Aftonbladet – 9 oktober 1835, sida 3

METAMORFOSEN i MATKORGEN. Monsieur Ducruix, egendomsägare och vinhandlare i Bercy, är en stor amatör af jagt, och brukar gerna att till sina talrika vänner och bekanta dela med sig frukten af sin skicklighet. En vacker dag mot slutet af sistl. Aug. hade han bjudit dem på en lantlig måltid i Boulognerskogen , för att smaka på en väldig vildbrådspastej och några buteljer särdeles godt vin att skölja ner med. På sagdan tid satte sig hela sällskapet, bestående utom värden af tvänne andra jägare och nio fruntimmer, i rörelse till Boulognerskogen, naturligtvis utan att gömma den läckra provisionen. De hade redan kommit ett temligen godt stycke till vägs, då man beslöt att vända om, för att taga en gemensam bekant med sig på kalaset. Man inlemnade så länge de tunga korgarne hos M:r Beaujard, en bagare i Vaugirard. Det dröjde icke länge, förrän sällskapet kom tillbaka och hemtade sitt dyrbara depositum , icke underlåtande att med detsamma förse sig med ett par de deliciösaste hvetkakor, nyss tagna ur ugnen. Sedan kavaljererna med sina damer anländt tll ort och ställe, och man genom en liten ytterligare promenad i omgifningarna försökt att skaffa sig en god matlust, började man nu att tänka på senare delen. . En af sällskapet öppnar vinkorgen, får tag i en butelj, slår lacket af den, drar ur korken, och närmar sin näsa med en kännaremin till öppningen. Hvad är det?tycks vara rena brunnsvattnet! — Hm! ett misstag! — säger Hr Ducruix, — tag hit! kyparen har tagit en butelj hvitt vin i stället för rödt! Man griper till en annan butelj, samma sak! en af gästerna slår några droppar till prof i ett glas, smakar derpå, och sprutar åter ut det med en jemmerlig grimas. En salva af gapskratt och infall följer härpå, man ger buteljerna på båten och griper sig i stället andäktigt an med att skä a af segelgarnet på matkorgen. För fan, det här är ett ordentligt narrverk! fyra vedträn i stället för pastejen ! Man kan föreställa sig vår spendersamma Nimrods förlägenhet öfver denna besynnerliga förvandling. Slutet blef det, att han måste föra sitt sällskap till ett värdshus i grannskapet och derstädes undfägna dem så godt huset förmådde. Hvem har spelat oss detta spratt ? frågade den ene den andra. Några, som käns de Beaujards böjelse för upptåg, skyllde bestämdt på honom, ehuru det visserligen icke på något sätt kunde bevisas. Upphofsmannen gaf sig likväl sjelf tillkän—na i ett bref, som dagen derpå kom M:r Ducruix och hans bedragna gäster tillhanda, och hvilket lydde sålunda: Mina kära vänner! Jag hoppas att ni icke försmår, att i dag med mig dela den glada måltid, som skulle ägt rum i går uti Boulognerskogen. — Det tycks likväl som herrskapet