Aftonbladet – 1 oktober 1835, sida 2

vi tro oss hafva bevisat (om det behöfis), att han i poesien är en luftbläddra, i politiken en svärmare, som icke har reda på sina tankar, i allt en lättrogen stackare, som man kan narra att springa med löjhga dikter, åt hvilka den enfaldigaste skulle skratta; att han om verlden och menniskorna vet nästan intet; att hans vishet är ett Tyskt frasmakeri; att han tanklöst framställer såsom rofoch mordlystna bofvar en hop menniskor, om hvilkas innersta han har intet begrepp, och hvilkas menniskovärde, ja bildning, torde vara åtminstone jemförliga med hans. Sådan hafva vi visat honom vara; mannen såsom sådan, och hans ädelbet som enskild hafva vi aldrig vidrört. De bittra läxorna hade han kunnat undvika, om han framträdt såsom en lugn och rättvis motståndare, om han blott dömt på facta, om han icke förvridit historien till sina husbehof. Må han och hans medbröder i Litteratur-föreningen en gång besinna sig och discutera satser med oss; och de skola af oss behandlas med aktning. Men så länge de fortfara att på hvarje rad öofverfalla oss med orimliga beskyllningar och rusa fram, i blindt och okunnigt öfvermod, så länge hafva de icke att vänta något mera undseende än hitvlls. Man borde hafva märkt, att auctoriteternas tid i tankens verld är slut; att de utmärkta personligheterna ej vidare gälla mera, än de visa sig vara verkligen värda, äfven om de skulle hafva Kunglig fullmagt att ex professo filosofera; att det äfven för dylika ej vidare duger att behandla alla olika tänkande såsom barn eller af ett lägre slägte. Den är en narr, och det kotteri består af narrar, som tror all vishet finnas hos sig, oeh som öfvermodigt fördömer den öfvertygelse, som hyses af den ojemförliga majoriteten bland en hel nation — öfvermodigt, säga vi, ty vi veta allt förväl, att en majoritet kan hafva orätt; men den bör åtminstone kunna fordra, hvad Engelsmannen kallar fair play, rent spel. Han är mer än en narr, om han behandlar denna majoritet såtom ett rått banditfölje, hvilket endast vill plundra, mörda och förstöra — om han, utan förmåga eller lust att lära känna sina motståndares verkliga tankar, med förnämt förakt kallar skräfvel, hvad en pluralitet tänker, bland hvilken bildade menniskor finnas. Hos de Litteraturförenade, besynnerligen hos deras A. och P. (som, för att icke störa anonymiteten, torde kunna kallas Litteraturens Agander och Pagander,) upptäckas i hög grad det sträfvande, som vi här framställt. De och deras vapendragare skola, så vidt oss förlänas helsan och tillfälle, icke lemnas ostörda under sin framfart,j utan efter förtjenst och värdighet framhållas. Desavoueras de icke af Litteraturföreningen och denna af Upsala universitet, så torde vår förra uppmaning tatt nogare se in i det gamla lärosätets tillstånd icke vara öfverflödig. ) Så mycket om den jämmer, som försports i anledning af våra anfall mot Agander! Pagander hafva vi nyss betraktat i hans rysning. Vi gå nu till det egentliga föremålet för denna uppsats, Statstidnings-insändaren, eller insändaren på stat, om vi få så uttrycka oss. Andtligen har det lyckats att aftvinga en af våra absolutister den bekännelsen, att lagarne i de länder, där ministerstyrelse finnes, ingemting uttryckligt innehålla om ministrars — resignationsskyldighet. — Detta erkännande var åtminstone ett steg, hvilket dock envist disputerades, likasom en skicklig tacticus försvarar i det längsta hvarje fots bredd af terrängen. Försvaret vid detta tillfälle bestod dock i att i det längsta icke låtsa höra på det örat, men ändtligen måste man fram och erkänna, att — man alldrig nekat, hvad vi påstodo Nå väll nästa punkt, mot hvilken vi anrycka, skall väl lika envist bestridas? Vi komma nemligen till Ins. svar på den frågan: efter som nu Franska och Engelska lagarna ingen ting stadga om ministrars — resignatiomsskyldighet, så snart de förlorat sitt förtroende hos Konungen eller sitt inflytande hos representationen, huru kommer det då till, att imedlertid en dylik skyldighet där anses finnas och alltid gör sig gällande? Härpå måste Ins. naturligtvis försöka ett svar sedan man ändtligen hunnit uppbryta munnen på honom i afseende på den förra frågan). Men huru ly) Aganderska insändare-intresset underrättas i förebigående, att samme författare rece.serat Dagfrågan.: i