Aftonbladet – 1 oktober 1835, sida 2

YTTERLIGARE OM STATSTIDNINGENS DAGFRAGARE.? Redan i slutet af Augusti månad hade Statstidningenett långt svar på våra anmärkningar emot dess förra anspråksfulla artikel om En af Dagens frågor, eller den ofta ventilerade om ministerstyrelse i Sverge. Vi hafva dröjt att besvara denna replik, emedan vi väntat, att den, likasom den första artikeln i ämnet, skulle aftryckas särskilt i brochyrform och blifva derigenom lättlästare i sammanhang. Det är underligt, att detta icke skett; ty svårare hade det visst icke varit för författaren, iän för en eller annan predikant, att skaffa, om ej en -förläggare, åtminstone en uppmärksam åhörare, som föranledt omtryckningen, eller sammantryckningen, eller hvad man vill kalla det. Vi kunna hvarken sätta läsarens eller vårt eget tålamod på så hårdt prof, att vi skulle följa alla Insändarens satser och insinuationer; vi lemna således de flesta sidohuggen och hålla oss till kardinalsatserna, för att något närmare belysa dem. Till en början vilja vi emedlertid gifva Hrr Statstidningsinsändare, Litteraturförenade och andra deras konsorter några välmenta vinkar, dem de, för sin egen frid, borde lägga på hjertat. Hvad man behagar utösa från obscurare ställen, interesserar oss föga, då det vanligen uttrycker blott en tidningsutgifvares eller ett litet, i litteratarens och tankens republik föga märkbart koteris långfingrighet eller qvidan. Men Litteraturföreningen har större anspråk på vår uppmärksamhet, alldenstund den framträdt såsom representerande vetandet och tänkesätten vid rikets största (vi säga icke första) universitet. Samma förhållande är med Statstidningen, som skall föreställa styrelsens åsigter och vilja — skall, enligt vanligt begrepp om en officiel tidning, ehuru det, vid närmare betraktande, ser ut som om tidningen ville sätta sig sjelf i samma ljus som ministerstyrelse och all annan sjelfständig ansvarighet, d. v. s. skryta af sitt ansvariga kall; ända till dess någon vill utkrälfva ansvaret; då förspörjes en uppståndelse, ett ömkligt fjäsk, en undskyllansfeber, hvarunder den ene kryper bakom den andre och bulvaner framskuffas, för att skyla dem, hvilka leda, eller rättare hoptrassla, alltsamman och vilja spela Strezzi-rolen på hela verldens risk, utom sin egen. Ehuru obehagligt och tråkigt det kan blifva i längden, anse vi ändock för en pligt att följa dessa båda tidningar i deras polemik och, om icke just upptaga hvarje orättvist utfall eller irrig sats, åtminstone söka upplysa allmänheten (ty de sjelfva hvarken kunna eller vilja upplysas) om de grofsta misstagen eller uppsatliga förvrängningarna. De skola få, en gång för alla, veta våra tänkesätt i afseende på deras förhållande till OSS. De synas hysa aldeles egna begrepp om billighet och reciprocitet. Hr A., säger insändaren, är en den ådI laste enskilda menniska, värderad af alla etc. ete.; och i derföre skulle vi, när Svea håller vapensyn, icke kunna bestå, för: det vi anfallit homom! Man täuker, att dessa egenskaper borde freda honom, d. v. s. berättiga honom att dagligen öfverfalla oss och alla lika tänkande med de smutsigaste beskyllningar och skällsord, utan att någon skulle äga taga honom i skärskådande vid vapnesynen. Han bör fritt få kalla oss Jakobiner, våra raisonementer skräfvel och vårt blad en Prikspöbeltidning; men si böra icke få uttala, hvad