Aftonbladet – 28 september 1835, sida 3

mere enn BETRAKTELSER. (Ur Göle borgs Handelsoch Sjöf. Tidn.) Då den namnkunnige Annalisten Tacitus nämner om Roms lyckliga tid under tvenne Monarker, säger han: rara temporum felicitate, ubi sentire que velis que sentias dicere licet, (då det blef tillåtet a tala och skrifrvå hvad man tänkte) Denna frihet är ovedersägligen den yppersta; men innan genom en sådan tillåtelse, om den blir allmän, några lycksaliggörande följder kanna uppkomma, fordras hos nationen håg efter upplysning och hos dem, som skola upplysa, rediga begrepp, fria från skolans gräl och aldriga fördomar. Menniskoslägtets förbättring är att hoppas, när upplysningen icke längre är en inkräktad rättighet af vissa personer; när den får sprida obrutna strålar till det slägte, som, så länge sänkt i fåkunnighetens mörker, varit förfördt af villhjärnor och äfven förnedrat sig till deras dyrkande. Hvilken känsla af dom ofver sig sjelf, då man vaknar ur sin irring, då man skådar, om jag så får säga, bråddjupet, mördaren och farorna åa ena sidan, men å den andra hoppets tindrande ljus och de enda vänner, som kunna frälsa : förnuft och erfJarenhet. Märka och erkänna de grymheter, de villor, de d skaper, andeligt och verldsligt tvång förorsakat, är visvisserligen en begynnelse till deras upphörande , bevekande skälet till deras afsky, deras förbannelse , drilfjädern att de, såsom ovärdiga efterdömen för ett ljusare tidehvarf, tillika med. den stora skaran af bedragne och och bedragare, varda nedstörtade i glömskans och vy ärans djupa afgrund. Sanningen får magt att döma, när förståndet uti frihet lärt göra skillnad emellan möjlighet och omöjlighet, sannolikhet och sanning; lärt förkasta tvenne lika dårskaper, oaktadt den ena blifvit älskad genom vanan, då den andra synes lojlig genom obekantskapen. När dessa händelser blifva allmänna, när de få öfver—a ar— anhanden hos den mängden, som tänker, och hos dem Styrelsen är anförtrodd; då kunna önskade inrättningar förväntas, då skall Folkets röst, som man plär säga, blifva Guds, ochisanningen vinna en herrlighet, en styrka, att med hastighet uppdraga råmärken och gränsorne emellan ondt och godt, förnuft och oreda. dan tid är ännu inne, i sekler är den beredd. När man talar om en Allmänhet, eler Folket, är dermed icke endast en menighet, eller hvad Fransman kallar populace, och Engelsman Mobb, eler låga hopen; aldraminst den liderliga delen, som, kär i fördomarne, batar förståndets ljus och finner sig lycklig, att heldre jemföras med kreatur ån menniskor, heldre styras af narrar än redlige och kloke män, heldre krypa i träldomens mörker än upplifvas af fribetens ljus. Nej, med Folket förstås egemligen alla slags medborgare uti ett rike, höge som låg, trälse som ofrälse, alle En såsom sträfva efter ljus och fullkomlighet, den delen, för hvars domstol regenten, filosofen, snillet, hjelten, författaren och konstnären anse för en heder att framlägga sina gerningar, vinna dess bifall och göra sig deraf förtjente. Med sådana begrepp om folket wi ett Jand, läringen våga neka, att hos folket finnes mindre benägenhet till orättvisa, större kärlek till sanning, mer böjelse för dygd, än hos några få personer, isynnerhet om makten hos desse är grundad på bedrägeri och det storre antalets okunnighet, hvaraf händer att de omöjligen kunna döma saker med den ädelmodiga och stilla, den fogeliga och rena anda, som för urskillmngen är af så väsendtelig nödvändighet. Således bör folkets samfälda röst framför allt värderas, på samma sätt som det hela anses mer än delen. Men förnedra denna domstols gifva en, två eller tre personers bifall och vilja företräde för millioners; det är att skapa missfoster ner, det är att skymfa alla dygder. Historien vittnar också, att den mängden af ett folk, som tänker, ehuru sent den vunnit upplysning, varit likväl den första aut bjuda spetsen emot menniskoslägtes förstörare, då deremot nästan alltid den lägsta hopen, och äfven det lilla antal, åt hvilket högre embeten varit anförtrodde, de förra af förhindad blindhet, de sednare af fruktan, ända till slutet underhållit lyranners dirskaper. Att sluta, äfven efter allmänna begrepp, bör medelklassen af folket. i synnerhet uti de. Regerinaf natiogar, der höga titlar och embeten evhållas uten förtjanst eller dygd, vara den mest upplyste. intet samhlle kan äga ett lyckligt bestånd, om mängden af folket är elak, emedan allt ondt öger inom sig cn sjelftiraude egenskap: tv on. de elake 4; natane