tyckte dertill 1525; och likväl var han en sadan brinnande vän af Dissenters. (Högljuda bifallsrop.) Men Talaren trodde Dissenters hafva förstånd nog för att inse, att ett löfte af Lord Russell och håns vänner var värdt lika mycket, som allt hvad Tories kunde uträtta. Han (0 Connel) ville säga Sir Robert Peel — och måhända skulle hans ord flyga kring landet på pressens vingar — han ville säga honom en sak, och det var, att, i trots af honom och hans anhaug och af deras skenfagra löften, skulle den nuvarande administrationen : stadna qvar vid styret. — (Höogljudda bifallsrop.) Han ville säga dem, att Underhuset skulle skicka upp till de ohjelpliges Hus en bill för afhjelpande af Dissenterss besvär (Starka bifallsrop), och en annan för reformen inom; kyrkan och ännu en, som berättigade Dissenters att fa sina barn döpta, sina bröllopp firade och sina döda begrafna, utan att vara tvungne till ceremonier, som stridde mot deras tro. (Hör!) Han vill säga Sir Robert, att den fläck af underlägsenhet i eklesiastikt hänseende, som lagen satt på Dissenters, skulle blifva aftorkad af Underhusets grofva, men ä:liga hand. Hör.) Lät de parfymerade och silkeslena händerne slunga tillbaka dessa biller från deras nederlagsplats för politisk orenlighet; men Englands Underhus skall göra Dissenters rättvisa, i trots af dem, och i trots ar Peel och hans anhang. — (Höga bifallsrop ) Talaren kände, huru oändeligen mycket han missbrukat sällskapets tålamod (Nej, nej, — fortfar! fortfar!), och ännu hade han dock knappt sagt ett enda ord om sitt politiska hjertas ömmaste rörelser. Så tillgifven han också var de stora grundsatserne om borgerlig och andlig frihet, så fästade dock ännu ömmare och kärare band hans hjerta vid hans fädernesland. Han älskade det med ett barns enthusiasm, meden faders ömhet — och vore det hans öde att i morgon nedstiga i grafven, så skulle han göra det med den ljufva känslan att hafva lemnat sitt fädernesland i en bättre belägenhet vid sin död, än han fann det vid sin födsel. (Bifallsrop). Men under loppet af hans. bemödanden, från denna stund och till den graf, som väntade honom, under den tillkommande perioden af hans lefnad, skulle han kämpa för Irland från en högre ståndpunkt, sedan han förvärfvat detsamma Engelska folkets. aktning och välvilja, icke genom lågt kryperi eller nedrigt smicker, utan :derigenom att han vändt sig till detta folks. känsla af rättvisa och dess sympathi. Han behöfde; icke säga dem han nu adresserade sig till — ty för dem behöfdes inga sådana motiver — att ju rikare Irland vore, desto mer afsättning skulle England der finna. Han behöfde icke säga dem, att ju mera åkerbruket i Irland blomstrade, desto rikligare skulle Engelsmännens bord blifva försedda med föda. Han ville icke tala om utbyten, eller om de särskilda och vigtiga frågor rörande handel och näringar, som ingingo i detta ämne, fastän allt detta förtjente allvarligt begrundande; men han ville säga dem, att Gud hade välsignat Irland med de herrligaste gåfvor, han någon sin utgjutit öfver jordens folk. Det var fruktbart till öfyerflöd; dess dalar frambringade i ymnighet allt, som fordrades för menniskans behof. Dess präktiga hamnar, rymliga och säkra, vinkade sjömannen att söka skydd i deras sköte, men vinkade förgäfves. Dess stolta strömmar, liksom isorlande med himmelsk stämma, stego ned från bergen på slätterna och utgöto sig i de majestätiska vikarna af dess haf, . Handel, manufakturer, industri och rikedom kunde finnas inom dess sköte. Ingen sommarsol förbrände någonsin dess fält; ingen vinters snö gjorde dem någonsin ofruktbara genom frost; och likväl tala. dess majestätiska berg och vida slätter lidandets språk! Irlands söner äro industriens barn — vi hafva exempel deraf ibland oss; de äro arbetsamma, tåliga, gladlynta , till och med i sina olyckor, ädelmodiga — ja, jag vågar säga, ett tappert folk. Hvarföre tjena alla dessa naturförmåner till ingenting? och hvarföre, på samma gång, jag tecknar en svag bild af mitt stackars älskade fäderneslands naturliga rikedom, nödgas jag till den bekännelsen, att med alla dessa fördelar finnes det icke ett folk på jordens krets, som varit i lika grad förtryckt och förorättadt af en grym aristokrati — som är så beroende af vädrets och atmosferens vexlingar, att då Connaught förlidet ar svälte, Munster nästa år kanhända plågas af hungersnöd? Io, emedan menniskorna vanställa, hvad Gud skapat skönt. (Bitallsrop). — Irland har i sju sekler varit styrdt med jernhand af. Engelska regeringen, och Engelska folket har låtit det ske af okunnighet. (Hör!) Men låt blott Engelsmännen inse detta, och orättvisan har nått sitt slut — och det är förbi med förtrycket. (Bifallsrop). Må detta vara min ursäkt: jag har talat i eder egen sak. Jag har visat eder, att J I måsten förbättra, hvad som brister, icke så17 ee T Mm KT 197 a