Aftonbladet – 25 september 1835, sida 1

me — — — — —— — — — . ..—— — -O CONNELLS TAL I MANCHESTER OConnell gör, efter parlamentssessionens slut, en resa till norra delen af England och Skottland, der han i flere af de mest betydande städerne, såsom Manchester, Newcastle, Edinburg och Glasgow, blifvit inviterad till offentliga måltider. Vi meddela här nedanföre hans tal vid middagen i Manchester, hvari han håller en liten mönstring med Lorderne i Öfverhuset, och deras bedrifter under den nyss slutade : sessionen. Engelsmännen tyckas genom de senaste månadernes erfarenhet fullkomligen hafva lärt sig inse, att reformen inom den enabranchen af lagstiftningen gagnar föga, så länge den andra fortfar att befinna sig i samma usla skick, som förut. En reform af Öfverhuset är dagens stora fråga i England, och det är troligt att innan ångbåten förer O Connell tillbaka till hans gröna ö, kommer Lordernes syndaregister, af honom i all dess fullständighet serveradt vid de särskilta middagarne i Newcastle, Edinburg och Glasgow, att ansenligt stärka öfvertygelsen hos John Bull, att det blir nödvändigt fordra andra qualilfikationer hos en Pär, än blott den att han är sin faders son. — Men vi återkomma till det ifrågavarande talet, hvilket lydde som följer : Mina Herrar! Eder förträ lige ordförande har, såsom ursäkt för det han hållit så korta tal, gifvit eder löfte om ett långt af mig; och i sanning, om vidlyftighet vore liktydig med tacksamhet, och det stode i min förmåga att vara tio gånger vidlyftigare än jag kan, så vet Gud att jag gerna vore det emot eder — (Skratt.) Men det är icke den obetydlige individ, som nu tilltalar eder, som framlockat bifallsropen på detta rum, eller samlat skaror af tusende på denna dag. Nej; det är den sak, i hvilken vi alla taga del. Jag är blott såsom strået, som simmar på flodens yta; det visar strömmens lopp och den häftighet hvarmed den flyter, men det leder icke floden mera, än jag leder folket. Jag är endast peklingret för folkkänslan, och jag sätter en ära uti att vara det. Jag förtviflade aldrig om mitt eget fäderd nesland, och likväl, när jag såg dagens ljus, hvilade mörker och förödelse öfver detsamma — den stora massan af dess befolkning bar brännmärket af slafveri, svartare än det solen nånsin inbrände på Negrens panna. Faktionen var till antalet ringa, men bitter, hätsk, elak, och hatande och förtryckande — och allt detta i religionens namn. Men vet ni väl hvad som gaf henne styrka? Jag vill med ett ord säga eder det: Brittiska regeriugen (ty faktionen hade ingen styrka i Irland) och att Brittiska folket förhöll sig passift. Men hvarföre var Brittiska regeringen missledd, och hvarföre begick Brittiska folket ett misstag? Emedan de icke kände oss; emedan de icke visste, att i dessa Irländska slafvars hjertan glödde en så ren anda af frihet, som nånsin blödde med Sidney på schavotten eller med Hampden på faltet. (Bifallsrop.) Och hvarföre börja vi nu att tycka mera om hvarandra? Jo, endast och allenast derfore, att vi börja käni na hvarandra bättre. Och äfven jag kan med stolthet skryta af, att jag, en Irländare, född slaf, sedan jag brutit sönder mina handklofvar, begagnat styckena för alt måtta hugg at vara förtryckares hufvud. Jag , till och med jag, deltog i den seger, som J prisat genom edra toasts denna afton. (Här ingick talaren i några