Aftonbladet – 15 september 1835, sida 3

EN RESA I SPANIEN SÄLLSKAP MED DROTT NINGENS LARMET, I SEPTEMBER 1834 Vi hafva här att omtala en resa, sådan blott en Engelsman kan företaga den. Det är en tidningsutgifvare som hans läkare föreskrifver rörelse och ombyte af laft. Den resande tar ett pass till halfön. Under det hans mindre dristiga eller mera fredliga landsmän i all maklighet begifva sig tll Bagndres, hyr han sig en Trincadore, som raskt flyttar honom från Bayonne till St. Sebastian, midt ibland Drottningens trupper. Vår Engelsman låter genast värfva sig i Spanska armten, icke som soldat, men som Historiograf, och så snart andra morgonen gryr, måste han uppbryta med eu af El Pastors detachementer, för att i Tolosa siöta till den namnkunnige generalens armte. Klockan fem, berättar författaren, anlände de soldater som hörde till eskorten, en och en isender. Emedan de voro bättre än jag bekanta med sin chefs vanor, så logo de af sig sina tornistrar, så snart de så59 att man ännu icke var färdig tvll afinarchen, lade dem ned på marken, och begagnade dem som hufvudkuddar, för att några ögonblick hvila ut under de hvalfbågar, som omgifva Piaszan. Ändtligen vis sade sig befälbafvaren.. Det var en liten man med vigtig uppsyny ungefär 495 år gammal Han satte sig uppå en häst, knappt nog större än cen Shetländsk kli ippare, och hvilken utom sin herre, äfven maste bära två fulla kappsäckar. Efter honom kördes en liten vagn förspänd med oxar och mulåsnor. Dess last bestod af penningepåsar och skor för armten. Vakten orck i gevär, stadsporten öppnades, och wi marcherade af. . Efier en ling och mödosam march, gjorde vi halt vid Villabuora, för att intaga några förfriskningar. Det var intet lätt att förskaffa oss hvad vi önskade. Redan under vägen märkte jag den motvilja, som invånarne öfverallt hyste för Drottningens trupper. I byarne kom oss ingen ull mötes med häl suingen: Gud vare med er! ulan snarare sag man alla bönder som vi mötte, med mörk blick och rynkad panna, iaktiaga en dyster tystnad. Men ju: mindre soldaterne kunde räkna på illgifvenhet, med desto mera käckhet uppstämde de sin bekanta konstitutionella hymn. De tycktes med flit upprepa omsvidena deri, för att förarga och utmana Carlisterne. Man bör sålunda icke förundra sig öfver det ömsesidiga bittra hat, som förgiftar en strid, hviliken redan allt för ofta, så väl å ena som andra sidan, vanhedrat sig genom grymhet och blodtörst, oc