Aftonbladet – 9 september 1835, sida 1

RY —— EA AE RE oo AE ————R-I R — uppmanar till hans återinsättande. Men all yttrande frihet är slut, om icke fritt får diskuteras, hvilket regeringssält är det bästa. Om carlisten inskränker sig till satser och yrkar, att oinskränkt monarki är den enda dugliga formen, då har han (och får säkert gerna) rätt att predika sim lära; och denna del af hans tro är den enda, som kan jemföras med republikanernas. Att i allt sammanhålla dem och anse båda stå i samma kategori, är koruänkt eller oärligt. Men vi vilja icke vidare utbreda oss öfver ämnet, utan hänvisa till de tre ofvannämnde tidningsartiklarna, som äro af följande lydelse: Temps: Liksom i flygande, och med sammanbundna hen hoppande öfver alla föreslagna amendementer, bar Deputeradekammaren i går antagit de 12 första artiklarne af lagförslaget emot tryckfriheten. Etthundrade femtio ledamöter af oppositionen, d. v. s. egentliga venstra sidan, det fordna tiers parti och en och annan ledamot af centern, hafva vid omröstningen voterat emot första artikeln af projektet, som (ull en del) fråntager juryn jurisdiktionen öfver pressen, och öfverflyttar densamma till Pärskammaren. Omkring 200 Deputerade röstade för denna artikel. Bland de förre anmärkte vi följande män, hvilkas namn vi publicera, på det nationen målte förvara, dem i tacksamt minne: Royer Cotlard, Lepelletier I Aulnay , Jars, Schonen, Passy, Etienne, Berenger, Lamartine, C. Dupin; de hafva denna gången, vändande ryggen åt den regerinvg,. hvars stöd de så länge varit, voterat med Dupont, Lafitte, Odilon Barrot, Sade, Salverte, Arago,. Bignon, Comte, Lafavette, Nicod, wm. fl. emot det frihetsmördande projektet. Kammarens aktade president, Hr Dupin,har till vigten af sitt votum lagt det förtjenstfulla tal, med hvilket han i förr—, går bestred regeringens förslag. Ministrarne och centern visade, efter första omröstningens slut, då de funno, densamma nafva utfallit till deras fördel, en nära oan-— ständig och passionerad glädje. Sedan första artikeln gått igenorh, lemnade största delen af venstra sidan: Kammaren, emedan det var att förutse att resultatet skulle blifva enahanda med de öfrige artiklarne. Blott några få ledamöter af denna fraktion i Kammaren, bland hvilka Hrr Odilon Barrot och Sade, försökte ytterligare att, i förening med den del af venstra sidan som gränsar till Centern (tiers parti), bestrida terrängen steg, för steg, och att göra den onda lagen något mindre ond genom amendementer. Deras ansträngningar voro förgälfves. De ministerielles otålighet var så stor, att till slut alla projektets motståndare bragtes till tystnad, och den följande omröstningen gjordes helt och hållet af Centern. Se här en ofversigt af de bedröfliga resultaterne af denna session: 1) Man har beslutit att underkasta pressen Pärskammarens jurisdiktion, på så sätt att en del af de hittilsvarande tryckfrihets-förbrytelserne blifvit förvandlade till brott mot statens säkerhet, och ministrarne autoriserade att, efter godtfinnande, undandraga dem juryn, för hvilken de icke hafva något förtroende. -— Detta stadgande strider rakt mot 69 art. i kartan, som innehåller att tryckfrihetsbrott skola afdömas af jury. Denna kränkning af kartan är så mycket mera omisskännelig, som: Dupin, hvilken efter JSulirevolutionen fått 1 uppdrag att författa betänkandet rörande modifikatiouerne at kar—. tan, erinrat Kammaren, att det då var meningen aw låta aldömma alla tryckfrihetsförbrytelser, utan undantag , af jury, och ensamt af jury. 2) Man har på en omväg återställt konlskationen, som Kartan afskaffat. Något annat än konfiskation är det icke när man fäller en tidning till 30.000 fr. böter, emedan flere tidningars hela kapital ej stiger — tll högre summa. 3) Man har kränkt 7 art. i Kartan. Den tllerkärner aila Fransmän rättigheten att lita trycka och offentliggöra sina menmngar och åsigter. I motsägelse härmed har det blifvit förbjudet, att förklara sig för republikan eller legitimist. Snart skall det på detta sätt komma ända der hän, att man förbjuder oss att förklarå oss för katholiker, protestanter eller anabaptister, och slutligen få vi alldeles icke säga om vi äro klassiker eller romantiker. Detta är icke nagot skämt; ty: om godtycket en gång trädt i lagens (kartans) ställe, så gifves det icke mera någon gräns. I sunda förnuftets, frihetens och kartans ögon kan det icke vara någon förbrytelse att uttala sina åsigter, då man blott afhåller sig ifrån att uppmana till väldsamheter, för aut genom sådane gifva dem verklighet. Det är en stor skilnad mellan ett tillåtet uttalande äfven af sådane grundsatser, som icke harmoniera med det bestaende, och mellan ett förbjudet propagerande af dem. Denna skilnad har centern trampat under föuterne. AY Man har förhiudit — och detta har aldris förr