sarkier, och mest at alla Englands exempel och traditioner. Till den, som yrkade jemlikheten som en orundsats, som sökte bevisa med förnuft och fakta o0rimligheten och naturvidrigheten af all kastskillnad, alla ärfieliga privilegier, framhöll man ständigt England, dess adel och dess ötverhus. Se, ropade man är icke Storbritannien mägtigt och fritt, rikt och Ivekligt? och har det icke likväl den rikaste och mögtigaste adels-korporation i verlden? läsen dess historia, och J skolen se, hvem det har att tacka för alla de fördelar, det någonsin vunnit och ännu äger: dess idel varit stödet för dess frihet? hvem har grundlagt dess politska styrka, dess yttre anseende, och dess inre välstånd Adeln. Och dess national-representativ, denna grundpelare för dess samhällsskick, hvad skulle bli af den, utan Ölverhuset? T: ag bort det, och hela byggnaden skall ramla. Då den aerhållande och konsorvativa delen fattas, skall det rörliga, af ett evigt ivhetsbegår dritna elementet förändra allt, omhvälfva all: och göra staten till eit taos af anarki och förvirMan kan icke, utan en adel och ett öfverhus, nde af dess kärna, tänka sig ett konstitutionelt :. Hon utgör för det, hvad regnet och daggen jorden det befruktande : och underhållande ämnet. Tag bort det, och den brännande solstrålen skall boritorka marken och göra hela jorden till en öken. Dessa satser hafva blilvit antagna, som en politisk trosartikel, på hvilken det var lika vådligt at tvilla, som att sätta nagon af religionens dogmer i fråga. Den, som velat predika motsatsen, hav blifvit ansedd som en demagog, en revolutionär, en Jakobin ; och man har fördömt honom med nästan lika mycken hätskhet, som man fordom fördömde kattarena. Att ej vilja någon adel, något öfverhus, ropade de loyale, är att vilja göra staten till en demagogi, mera förtryckande än despotismen, hvarpå den Fransyska skräckregeringen är ett bevis. — Au vilja borttaga adeln, ropade folken, är att vilja göra staten till en asiatisk despoti, der ingen medlare finnes mellan den högsta Statsmakten och den ringa massan; det är att vilja konstituera ett samhälle med en tyrann och millioner slafvar, der å ena sidan, intet återhåll gifves for tyrannens vilda godtycke, och på den andra intet för slafvarnes vilda hämnd. — Sen England, ropade båda, der bor friheten, emedan det har sin medlare emellan förtrycket och sjeltsvåldet, emedan det har sitt ölverhus! dd Till följe af denna troslära. har man bildat alla nyare konstitutioner efter den Engelska och skapat en Pärskammare, utan att undersöka, om några traditionella elementer dertill funnos, utan att göra sig reda för, huruvida nyttan af det Engelska Öfverhuset låg i principen, eller i individualiteten; huru vida det var den allmänna folkandan, som genomträngde sjelfva adelskasten och gjorde den nationell, eller om denna på något sätt inverkade gagnande och lifvande på nationalandan; huruvida folket var fritt och lyckligt och staten mägtig och blomstrande, genom sit Ötverhus, eller irotts af det — för att nyttja ew bekant uttryck om det Engelska prohibitif-systemet, hvilket man äfven sramställt såsom ett vilkor för en stats ekonomiska trefnad, intill dess England sjelft började tvifla på satsens ofelbarhet. Också hafva de nyskapade konstitutionerae burit precist samma frugt för dessa staters politiska ut, der de införas, som prohibitifsystemet burit för det adustruella lifvet, hvarpa Bäjern, Waurtenberg, Baden och på sista tiderna Portugal och Spanien äro talande vxempel. Inom dem fanns ej den Engelska mnationalandan; Öfverhusen hafva ej kunnat bilda henne; deremot hafva de konsolderat kastandan, adels-prerogativerna, allt det onda, med ett ord, hvaröfver folken klagat och. som konstitutionerna troddes skola afhjelpa. Man har fannvit detta, och frihetens fiender hafva ropat: sen bara, de stora barnen hafva fått sin vilja fram, de hafva erhållit en konstitutions-leksak; äro de derföre nöjda och lyckliga? Nej. Cororllarium blef: friheten är, om icke rent af skadlig, åtminstone ofverflödig, och det gamla fadersväldet är likväl det böta, äfvensom det minst kostsamma. Man har ej insett och icke velat inse, att felet legat i det konservativa elementet, när det var missbruken, som detta ville konservera, emedan dess intresse var fästadt vid dem, under det att reformerna borde befordras, rörelse sålunda behöfdes i Staten, men rörelscelementet var fjättradt af missbrukens förfäktare. Nu föregår helt oförmodadt en revolution i tänkesåtict hos Engelska folket, detta folk, hvilket man, likasom bibeln, kunnat citera för alt få en authoritet at nästan allt, hvad man velat bevisa. Denna revolution yttrar sig icke genom guillotirer, noyader och fisillader; EE Fa 5 a a Fr el och individer deribland. Hvem har