ligen vid de tre artisterna, som utgöra dess lysande stjernor, likasom de fordom utgjorde den Kongl. Teaterns, med den skillnad, att deras glans här icke fördunklas af någon rival. Hr Torslow har kanhända i ingen rol, åtminstone på denna teater, så adagalagt sitt mästerskap, som här i den gamle sluge, men godsinnade grefve Strozzis. Denne mans yltre lugn, med dess inre värma, dess hemliga ärelystnad, gömd under en låtsad likgiltighet, dess djupa menniskokännedom, dess långsträckta beräkningsförmåga , alltsammans förenadt med verkligen välvilliga afsigter, och en viss jovialisk treflighet, återgafs, på ett mästerligt sätt, af fir Torslow. — Sjelfva hans snusping, som visserligen var en anakronism, gjorde likväl en rätt pikant effekt. — Denna personage är den ledande och verkande principen, som genowmgar hela stycket; hans karakter är ganska väl tänkt, och från dess mun komma läror och ideer, som man knappt skulle trott Scribe om; när han nu, såsom här, atergals på ett sätt, som man ej kan önska sig häutre; när vi derntill lägga, att Fru Eriksson utvecklade en lillighet, en känsla och en värma, som vi kanhända aldrig förr sett hos henne; att Fru Torslow 1 sin, visserligen högt uppsatta men likväl underordnade rol, som Enke-Stor-Hertiginnan, uppfyllde allt hvad man för denna personage kunde begära: att flera at de öfriga rolerna gåfvos rätt hjelpligt, och att pjesen, i det yltre, var uppsatt med en prakt. som torde behaga mången, ehuru den icke alldeles öfverensstämde hvarken med våra ekonomiska eller estetiska begrepp, så torde Läsaren utan svårighet tro, när vi försäkra, att denna afton var den njutningsrikaste nagot spektakel på Ing tid a oss. — Sadan tycktes äfven publikens mening vara, ty Hr Torslow framropades, efter pjesens slut, och lsd med lifliga bandklappningar. Husct var dock föga mer än halft, men vi hoppas att detta icke skall bli fallet sid de följande representationerne, helst då de icke få någon sådan rival, som de hade denna afton.