Aftonbladet – 3 september 1835, sida 2

het, som kan gifva hela Frankrike ett begrepp om den okunnighet och de fördomar, som ännu råda i denna trakt, och om det tanklösa raseri, hvaråt dess innevånare, ty värr, äro allt för benägna att öfverlemna sig. I den mån farsoten började förlora af intensitet i det inre af staden, spridde hon sig i trakten deromkring. Municipalauthoriteterne, som under dessa bedröfliga tidskiften visat en verksamhet och ett nit, värda det högsta loford, vidtogo alla åtgärder, för att förbättra hälsotillståndet på orten, och anskaffa de läkemedel, och öfriga anstalter, som fattades. Läkare, och Medicinska elever, skulle för sådant ändamål, på bestämda tider, skickas till hvarje Sundhetskommission i kommunerna, försedda med nödiga medikamenter; men på de flesta ställen såg folkmängden dessa åtgärder med misstroende; de anländande läkarena blefvo hotade och bemötta med otidigheter. I byn Camoins gick det likväl ännu längre, hvilket synes af följande factum, hvarom laga undersökning nu är börjad. Den 6:te dennes infann sig Hr Roux, KarantänsChirurg, vid Lazarettet, kl. 7 om aftonen i byn Camoins, inom Marseilles jurisdiction, medförande en befallning af Mären att der inrätta en centralbyrå för de af koleran angripnes tjenst. Han åtföljdes af en underläkare. Han medförde ett rekommendationsbref till Hr Ollivier, en Läkare, som bodde der i byn; men som han icke fann denne hemma, begaf han sig till Kyrkoherden, af hvilken han blef ganska väl emottagen. Kort derefter återkom Hr Ollivier, som genast uppsökte Hr Roux hos Pastorn. Dessa Herrar voro inbegripne i ett samtal, då några stenar kastades mot Prestgårdens port af en hop bönder, som samlats der utanföre, och hvilkas fiendtliga afsigter, icke voro tvetydiga. Några af de anseddaste innevånarena i orten, infunno sig hos Hr RBoux, och underrättade henom om anledningen till denna jäsning. De föreställde honom, att hopen, var uppbragt, och att det vore rådligast att han icke länge qvarstannade. Bönderne talade om förgiftning, och utpekade Hr Roux, hans medhjelpare, och till och med hans kusk, såsom giftblandare, hvilka man borde fördrifva. Hr Roux ville icke blottställa sig för misshandling af menniskor, hvilka han kommit för att bistå med råd och hjelp, och gjorde således ingen svårighet vid att aflägsna sig. z Men han hade icke förr utkommit på gatan, än hopen skockade sig omkring honom, och utöste eder och skymford. Man trängdes omkring honom, man knuffade honom, man slog honom med knytnäfvarna, ehuru han beskyddades af två eller tre bland de ansedd:ste, hvilka, så mycket som möjligt, sökte betäcka honom med sina kroppar. Han hade endast några steg att gå, för att hinna till sin vagn; men hopen, hvars raseri tillväxte hvarje ögonhlick, förökades oupphörligt, och män och qvinnor ropade: Man bör slå ihjäl honom! Gifiblandaren! Dessa rop åtföljdes af våldsamheter. I denna vådliga beligenhet tog Hr Roux sin tillflyckt till en portgång, alltid försvarad af Hr Gubian, som intet ögonblick lemnade honom, men några af hans angripare framträngde ur hopen, ryckte honom ur sin fristad, och släpade honom till hans vagn. Der ropade folket enhälligt, att han borde visiteras, äfvensom vagnen. Herr Gubian erbjöd sig att genomsöka hans kläder, och förklarade att han icke funnit något misstänkt hos honom. Nu kom ordningen till vagnen. En dosa med piller ochen korg med läkemedel framdrogos derur, och tömdes på marken. Hr Gubian visade för folket alla dessa läkemedel, hvarvid han med hög röst uppläste etiketterna. Tvenne flaskor återstodo, hvaraf den ena var full med Laudanum. Hopen skrek att detta var giftet, och att Hr Roux borde offentligen tömma det, ifall han ville bevisa sin oskuld. På hans vägran och oaktadt hans förklaringar, hvilka hvarken kunde höras eller förstås, ville man föra flaskan till hans läppar. Några andra försökte att sätta en tratt i hans mun. En kraftig ansträngning af Hr Roux befriade honom ifrån ett par af våldsverkarena, som höllo honom i kragen; men detta skedde icke, utan att han måste uppbära några slag af käppar och knytnäfvar. Ropen: Slå ihjel honom! skallade ouphörligt. Omsider lyckades det för Hrr Gubian och Paranque, att föra honom till vagnen, och kusken dref på hästen, så att han inom få ögonblick var utom all fara. Hopens skri och stenkastning följde honom emedlertid så längt de kunde nå. Flera af dessa stenar träffade vagnen, och alla de, som suto deri, blefvo mer eller mindre skadade. En laglig undersökning om förloppet är börjad, och en af de mest komprometterade har blifvit förd i fängelse. — Lyckligtvis har Hr Roux icke blifvit illa skadad, tack vare Hrr Gubian och Paranque, hvilka unpburo en stor del af de slav. som voro honom äm