Aftonbladet – 2 september 1835, sida 1

begagnade detta tillfälle för att göra en excursion på gebitet af silt favorit-thema, det medborgerliga modet. Han rekommenderade det åt jurymännen, äfvensom åt hvar och en medborgare, och tramstälde såsom ett mönster af detta medborgerliga mod Konungens förhållande omedelbarligen efter katastrofen d. 28 Juli. Så länge han höll sig härvid, var Centern förtjust och ropade : brayo! Men sjelfva sens moral, som kom efter, misshagade högligen de loyale herrarne. Hr Dupin trodde neml. att det exempel, som Konungen gifvit vid ifrågavarande tillfälle, och den ofantliga sympathi, som folket visat för honom, skulle gifva regeringen, om hon visste att rätt begagna den, större kraft än de föreslagna lagarne. Men på det denna sympathi måtte, båra frukt, vore det nödvändigt att regermgen visade sig försonlig. Talaren begärde icke att hon skulle förnedra sig inför sina fiender, men han ville att då de försonligt närma sig, regeringen icke skulle visa dem tillbaka, icke säga till dem: I kommen för sent! Det kunde icke ligga 1 Konungens intresse, att man hindrade medborgarne att allt mer och mer sluta sig till honom; ett sådant förfarande kunde endast måhända gagna de egennyttiga afsigterne hos enskilte, som stodo monarken nära, och fruktade att få för många medtaflare. — Fastän nu Hr Jollivets amendement förkastades, så antog dock majoriteten, straxt derpå, det ofvanföre nämnda, hvilket föreslogs af Hr Laplagne, och hvarigenom likaledes domstolen inblandas i juryns förrättningar, ehuru på ett mindre direkt sätt. De båda ministrarne Persil och de Broglie yrkade särdeles nitiskt antagandet af detta amendement, emedan, såsom de öppet yttrade, de insågo att Kammaren icke utan ett sådant tilligg skulle gå in på att nedsätta de röster, som fordrades för att fälla i juryn från 8 till 7; men utan en sådan reduktion förmente de att lagarne icke kunde vederbörligen upprätthållas, och följaktligen blefve all regering omöjlig. — I sessionen dagen derpå, den 19, streds i synnerhet lifligt öfver ett förslag af Hr Teste. Han begärde neml., att när juryn fällt endast med 7 röster mot 5, så skulle aldrig dödsstraff kunna tillämpas, utan blott den nästföljande straffgraden, emedan, vid en så ringa majoritet, misstag lätt vore möjligt, men i fråga om redan verkstäldt dödsstraff ett sådant misstag naturligtvis icke stod att rätta. Detta förslag bestreds af justitieministern, under föregifvande att det vore nästan detsamma som att afskaffa dödsstraffet. Ty jurymännen, alltid villige att kringgå ett dödsstraff, skulle veta att ställa så till sins emellan, alt så snart fråga vore om en förbrytelse, för hvilken lagen stadgade döden. skulle ; majoriteten utfalla precist sådan som fordrades, för att undvika dödsstraffets tillämpning. Men ntan dödsstraff kunde intet samhälle äga bestånd. För icke längesedan hade en mördare, då man frågade honom efter bevekelsegrunderne till hans ogerning, förklarat att han icke visste hvarföre han skulle afhållit sig derifrån; dödsstraff funnos ju icke mera, och för galererne fruktade han ej, ty man kunde ju hoppas få tillfälle rymma under transporten dit, eller till och med sedan man vore der. -— Hr Testes amendement förkastades med 192 röster mot 161. — Förslaget rörande hemlig omröstning i juryn, i stället för öppen, såsom hittils, fann bifall till och med hos ett par af oppositionens medlemmar Hrr JIsambert och Laurence. Då man alldeles icke var i stånd att blifva ense om sättet för omröstningen, emedan neml. Hr Maugin, förfäktare af den öppna voteringen, visste att göra de oläghgheter åskådliga, som åtföljde hvart och ett af de föreslagna hemliga omröstningssätten, grep man, på Hr Jollivets förslag, tll den ofvannämnde utvägen, aut till en början öfverlemna saken åt regeringen, och uppskjutå stiftandet af en formlig lag i detta hänseende till nästa session. — Särdeles häftig blef debatten, då frågan förekom huru hädanefter skulle förhållas. med deportation. Förr skickades, en som skulle deporteras till kolonierne i Senegal eller Ca enne, der han fick vara på fri fot, men under uppsigt. Att nu ett nytt straff blifvit påfunnet, neml. att en deporterad icke blott måste lemna fådernejorden, sina slägtingar och vänner, utan derjemte äfven komma att hållas innesluten i fängelse, tyckte Hr Ödilon Barrot dock vara alltför hårdt. — Handels-ministern Duchatel, som sökte vederlägga honom, glömde sig ända derhän, att han lät undfalla sig ett yttrande, hvilket nära nog innefattade en förebråelse åt oppositionen, att den satte sig emot strängheten i detta straff, emedan den höll med faktionisterne, hvilka kunde träffas af deuastraff. Häröfver uppkom stort buller och larm, hvilket omsider stillades af Odilon-Barrot, som bad sina vänner åtnöja sig med ministerns törklaring, att det icke varit hans afsigt att förolämpa någon, och icke heller oppositionen i sin helhet. Debatten rörande deportationen upptogs åter i AAA 1 2nm TN on . 34 mm a An