Aftonbladet – 29 augusti 1835, sida 3

niug fordrar. Jag vill ej tala om skjutsförfattningarnes 1, timme på milen , hvilka andra resande skola efterlefva; här är farten så häftig, att knapt en trediedel af tiden behöfves; 26 minuter ha knapt hunnit förflyta på somliga håll; men så hafva hästarnes af sporren uppblodade sidor och den hvita skummen kring de stackars darrande djurens hela kropp burit vittaesbörd om dea omenskliga framfarten. Denna blifver för kreaturen ännu mera påkostande genom den svåra anspänningen, som föranleder hästarnes trängning och skuffande af hvarandra, hvilka olägenheter den för hästplågay härdade kusken och föcridaren med möda kan besegra — och denna seger köpes dyrt — med hästens skadande, bälst till sådan skjuts de eldigaste kreaturen utfäljas. Stadsboerne och de förnäme förstå ej att bedöma, hvad värde en fattig landibrukare sätter på sin häst — men önskligt vore om någor ädel röst hunne tränga sig fram till vår hulde konungs och milda Dreitnings öra, för att göra för Dem begripligt, hvilka känslor väckas hos jordbrukaren då han röner en sådan behandling. Jag och alla på min ort äro fullt öfrvertygade, att vi genast skulle finna en önskad rättelse bäri, blott man nligt uttalade för de Höga personerna det sanna och verkliga förhållandet. Hvartill skall det ock tjeua, att under den bråda skörde-tiden rycka hästarna från räglasset och lata dem vänta wånga timmar: Sådant borde Kronohbetjeningen förbjuc das alt göra, och endast 1 rättan tid kalla de skjutsskyldige. Älvenså synes den Krono-betjent, som allud reser framför den Kungl. vagnen, böra vara en gäng för alla anbefald at ej köra fortare än högst en mil i timman; på det ej hästarnes Hf och lemmar må bero på kuskars godtycke. — Mvycken ledsamhet och missnöje vore genom dessa befallningar förekomne. Landtbrukare.