Aftonbladet – 27 augusti 1835, sida 2

sedan representanterne begynte inse, att de verkligen kunde tjena till något annat än blott bevilja; och den stora hopen å sin sida lärer sig sällan något på annat sätt än genom erfarenhet. Journalens och de öfriga goda tidningarnes insändare hafva i allmanhet mycket nit och god vilja, men föga urskillning och ännu mindre rättskansla. En dylik i Journalen för i Måndags synes vilja slå oss (ty hit pekar han omisskänneligen) med våra egna vapen, i det han emot oss sjelfva anförer en ur vår recension öfver Hauswolfiadens andra del tagen strof. Till lättnad i hans bekym mer få vi blott bedja honom besinna följande: Vi utgifva ingen reseeller aunan beskrifning om Sverige; vi hafva ingalunda företagit oss att måla nationens lynne och seder; ännu mindre ligger det inom vår åtagna befattning att underrätta en med ämnet obevandrad om vår regerings karakter och beskaffenhet, I fall detta allt låge i vår plan, skulle vi visserligen icke underlåta att uppsöka allt och attse saken från alla sidor; men pu skrifva vi för en allmänhet, som är bekant med alla dessa allmänna förhållanden och icke har på oss de anspråk, som man har på en resebeskrifvare. Reflexioner öfver redan kända fakta och anförande af häudelser för dagen äro publieitetens departement. Vi hafva alldrig nekat, utan tvärtom ofta med exempel styrkt, att landet, nationen, lagarne och styrelsen hafva mången berömlig sida; men då vi icke kunna anställa betraktelser oötver andra händelser och åtgärder än sådana, som äro märkvärdiga, och då vi skulle tro oss göra regeringen en slät kompliment, om vi funne märkvärdigt, att hon handlar rätt; så tillstå vi, att lofsånger varit hos oss sällsyntare än klander. För de förra har man ju särskilda tidningar; och allmänheten kan ju således lika litet förebrå oss, om ljussidan döljes, som de goda tidningarna, om skuggsidan icke blifver framdragen. Helt annorlunda förhåller det sig med en resebeskrifvare öfver ett främrmmande land: han har icke blott den negativa pligten att icke ljuga (hvilken pligt Hr H. icke ens synes erkänna), utan äfven den positiva att uttala all den sanning, han kan öfverkomma, emedan han icke vet sig hafva vid sin sida en annan, som uppsöker allt, hvad som kan lända till beröm, där han tadlat, eiler till tadel, där han berömt. — Så mycket synes äfven Journalinsändaren böra kunna begripa. Hvad i öfrigt den åsyftade jemförelsen angår, fråga vi insändaren, om han kan visa oss någon enda sådan skändlighet som dem, hvaraf Hauswolfiaden öfverflödar, så i ilskna omdömen som i diktade facta? Att en frisinnad öppenhjertighet och motiverade, fast någon gäng hårdsmälta, reflexioner blifva af vissa menniskor (t. ex. Minerva, Journalen, Götheborgs Dagblad m. fl.) kallade smådelse och skändligheter, det veta vi; och det är således blott till tänkande och ärligt tänkande menniskor vi vädja, vid bedömmande af den fråga, vi här gjort sournalinsändaren. J FA a mn ee arenan