Aftonbladet – 27 augusti 1835, sida 2

21LvVdU ONMUIU bör Ae Hr de vaga ULL yI de ML honom den frågan: finnas då inga andra institutioner, som kosta mera än representationens sammanträden? ; Hvad skulle han svara annat, än att dessa dyrare institutioner äro nödvändigare? Kanske, och kanske icke ock. Ministerstaten t. ex. kostar 90,000 BR:dr Hamb. B:ko, d. v. s. 360,000 R:dr Svenskt Riksgälds, om året. Fem gånger denna summa utgör 1,800,000 B:dr R:gs, hvilket dock ingen Riksdag kostat. Andra institutioner finnas, som på ett år kosta mera än någon Riksdag. Men öfver dessa lärer vår Correspondent icke hafva lust att gyckla eller harmas; att dessa äro för dyra, lärer det icke ingå i hans plan att påstå, ehura man skulle kunna bevisa, att mången riksdag kan hållas, icke blott för hvad de kossa, utan till och med för hvad på dem möjligen och skäligen kunde besparas. Denna sorts politiske författare äro aldrig hushållare, så snart utgifter af en viss sort äro i fråga; men så snart det är någonting populärt, som skall bekostas, då skrika de himmelshögt öfver slöseri. Skälet är, såsom vi ofvan sagt, att de anse allt dylikt vara onödigt; då deremot allt, som går ut på förherrligande af de högt uppsatta föremålen, på det förnäma och lysande, aldrig kan nog dyrt betalas. Vi äro wvisserligen bland dem, som önska, att Riksdagarne måtte blifva kortare och mindre dyra, att aårenderna måtte afgöras med mindre bråk och enklare machineri; och vi hafva, för detta ändamål, yrkat det enda verksamma medlet, nemligen en annorlunda sammansått representation. På det örat vill väl icke Correspondenten höra? han vill bibehålla det gamla oviga machineriet; han vill hafva det nöjet att jemra sig öfver en olägenhet, som han icke vill afhjelpa. Hvad kan han då verkligen vilja? Den, som icke ser det, han ser icke mycket. Representationen må väl stå qvar i sitt olämpliga skick; men den bör, som ordspråket lyder, låta det gå lätt. Huru skall det tillgå? Jo, på det sätt att icke så många tal hållas. Hvaraf komma då de många talen? Jo, af vissas lust att närmare se in i vederbörandes åtgärder och att göra motstånd mot vederbörandes fordringar. — All den stund dessa försvaras med så kallade skäl och grunder, d. v. s. med tal, måste de bekämpas på samma sätt. Det är gifvet, att om intet motstånd funnes, blefve således också talen korta, och tvärtom, i fall blott föga tal finge hållas, komme föga motstånd i fråga. Imedlertid är det besynnerligt, att det verkligen icke är talens mängd och längd, som mest fördröja riksdagarna. Motionernas mängd och arbetssättet göra det mesta hindret; och mot det eviga motionerandet torde ingen hafva så mycket stridt, som just vi. Roten till detta onda ligger dock i den brist på system och sammanhang, som styrelsens organer förråda. Vi hafva många gånger sagt, att icke en tjugondedel af motionsmassan skulle visa sig, om styrelsen vore beredd på fullständigt utarbetade förslag i hvarje af de vigtigaste frågor, som måste förekomma till öfverläggning. Detta ämne är så ofta och så noga utfördt, att vi icke behöfva utbreda oss deröfver. Så länge en styrelse anser sin enda bestämmelse vid en riksdags början vara att fordra anslag, utan att ens uppgifva någon ledning, huru de böra anskaffas, än mindre att föreslå några vigtiga förbättringar i landets allmänna ställning, i industri o. s. v. — så länge måste Riksdagarne blifva ett ändelöst sammelsurium, derur tusentals olika motioner i hvarje vigtig fråga skola uppväxa. Att hvarje ärende skall diskuteras på så många särskilda ställen, är ett af skälen. som mingdubbla talen, utdraga tiden och öka kostnaderna. Må då Korrespondenten med oss arbeta på denna mångdelnings och detta ståndsväsendes afskaffande, häldre än att tadla hela representationen, i den omisskänneliga afsigt att decreditera all representation. Han är fullkomligt lik alla de andra sina trosförvandter däri, att han erkänner bristerna, men föorvänder både deras grund och botemedel. Att folket fordom ansåg: sina ombuds sammanträden för onera, är icke något enskildt för Sverige; Englands historia framvisar precist samma exempel. Orsaken är ganska latt insedd: de allmänna lagarne voro enkla och till större delen intet annat än traditioner; de behöfde sällan ändras, dels derföre att förhållanderne mellan menniskorna voro föga invecklade, och dels deriöre att tvisters slitande mest öfyerlemnades åt rättskänslan eller styrkan; de merkantila och ekenomiska kollisionerne, som nu föranleda det mesta lagstiftandet, funnos icke eller ansågos så litet allmänna, att lokala lagar för dem voro tillräckliga och man icke föll på den tanken att stifta allmän lag om saker, hvari det tyckes vara heqvämt och rigligt, att t. ex. hvarje betydlig handelsplats hade sina egna ordningar och coutumer. För allmänna riksmöten funnos således inga andra föremål än utskriningar q värder; och det är då föga Sd och g , oj underligt, om folket såg. dessa sammankomster i intet FO a ee 22 JA Alla föRaAkh2ådA da