Aftonbladet – 27 augusti 1835, sida 2

KALEIDOSKOP. THEA TERN. I måndags öppnade Kongl. theatern detta årets saison, med ett par gamla bekanta: iSmekmånaden och Nya Garnizonen. Huset var nästan alldeles fullt, och de inträdande artisterne hälsades nästan allesamman af åskådarnes glädjebetygelse öfver nöjet att återse dem på scenen. Detta var i synnerhet fallet med Err Almlof och Sevelin samt M. Högqvist. Hvad som emedlertid aldramest syntes interessera publiken, var det spel ad posteriora, som förefaller i efterpjesen, t. ex. då den ene af invaliderne asar sig utför vallen, eller då den andre sätter sig 1 marken, när han skall hjelpa kommendanten att draga ut värjan. Må den kritiske siaren häraf draga hvad slutföljder han kan till theaterpublikens estetiska fordringar under nu mgående spelar och sättet -att tillfredsställa dem! Ingen blef likväl framropad, icke en gång den nya Garnizonen. — Af Kongl. Familjen var ingen närvarande. Vi sade för några dagar sedan, att vi skulle vid tillfälle yttra nägra ord om Djurgards-theaterns sednaste alster: Friaren från Mexiko, af Clauren. Då vi, för att hålla vår Recensentparole i helgd, måste uppfylla äfven detta löfte, nödgas vi utropa med Anchisess fromme son: Infandum jubes renovare doloremt Man skulle kunna kalla Clauren en Hltterär skojare, icke värd annat än ovilja och förakt, men helt och hållet under deras rang, åt hvilka kritiken bör egna någon uppmärksamhet, ens en ogillande, och som aldraminst förtjenar att nämnas, sedan hans tid lyckhgtvis är förbi. Men vi kunna icke fälla ett sådant omdöme, emedan dervid den smärtsamma känslan tränger sig f på oss, att-det varit en tid, då denne Clauren i sitt fädernesland verkeligen hade en ganska talrik publik, som fann en njutning i hans :platthet, hans öfverdtift, hans fada Xänslosamhet, hans fauniska råhet och hans djerfva trotsande af blygsamhet och sedekänsla. Om detta varit fallet i det högt bildade Tyskland, bör man icke förundra sig öfver, att han äfven en gäng funnit Vägen ull Sverige, fastän, såsom vanligt, först sedan modet var förbi i hemorten; och man måste verkligen glädja sig, att detta skett med hans troligen bästa produkt, d. v. s. med den minst orena, samt alt den Svenska öfversättnimgs-fabriken icke förr fallit på denna industrigren. Visserligen gifver en far sina döttrar här det rådet att gifta sig med en gammal, ful och rik man, samt att, till skadestånd, taga med sig sina älskare och jåta dem passera för vänner i huset; men sådant är en småsak, som kostar Hr Clauren ingenting, och som