Aftonbladet – 25 augusti 1835, sida 2

lucchi, och Jagade i sinvishet så, att jag en afton med denna min dolk nedack en ung ädling, hvilken liksom jag, men i nedriga fsigter, brann för Flavia, Narnis skönaste blomma. I var ej godt, att längre dröja i min faders boning ochnina fäders stad. Då tog jag bergen in — och i dess nejder hervrskar jag redan i tvenne år: ja! i morgonjust i morgon fylles det andra året af min frihet. sex månader har jag varit sällare än någon dödlig ;y så stark var Flavias kärlek, så segrande ölver alla benkligheter och faror, att hon följt mig hit i mitt nyarike. Död är min gamle, fromme fader, och de sga, att min mor gråtit sig blind öfver den förlorade onen ; men jag vet att hon varit nerfsjuk i åtta år, ch då kan en matrona få starren för intet. Men ha lefver godt af sonens skatter på sin ålderdom, och ag skall älska henne, tills grafven tar henne i förvaroch längre. Min makt är icke inskränkt inom denn lilla tropp, som ni här ser omkring mig. Hufvudmam är jag för flera skaror, som, spridda från Gobbio i Apnninerna till Cosenza i Calabrien, lyda mina bud. Den berömde hjelten och Fransoshataren S.efano Spatolino, som förorsakade General Miollis och alla dra landsmän så mycket bekymmer, gjorde med sina förvånande bragder ett djupt intryck på mitt sinne, frår de spidaste barndomsåren. Det skär mig i hjertat, at en sadan man skulle falla för Franska bödelskulor vd Vestas tempel; men många, som följde honom, föla nu mig, och flera andra dertill. — Signor, Målare! — här drack Morlucchi igen — Så ofia jag vakam och modig genomtågar dessa härliga lunder och lerg, och nu, när jag ser ut öfver hela denna rymd, begränsad af det vida hafvet, så tänker jag: det är mivt — mitt. Jag är dessa nejders herre, friare, mäktigwe och lyckligare, än den krönta presten der nere, som . slumrar eller stämplar list och ränker under Qvirhalens lagrar och cypresser, den gamle despoten, hvars naktspråk är för mig som jeu förbisusande wind elle: som en vigglös blixt i ett af horizontens uttömda moln. Men se! det finnes en man, som heter Cardinal Consalvi; för honom ville jag gå genom brinnande svafvelugnar, fastän han kallar mig ett ogräs i staten och troligen gaf mig en kula eller par för pannan, om hans spårskyttar lyckades att gripa mig — och allt för fosterlandskärlekens skull. Lika godt! Jag är glad i dag och låter skickelsen råda för kommande dagar. — Medan röfvaren så talade, alltmera Lhfvad af sin förtjusning och vinets dunster, fästade Chatillon en på cen gång beundrande och färebrående blick i talarens ansigte, och denne tystnade; liksom hoppades han au få höra ett ord ur sin hittills stumma åhörares mun. Men då Chatillon fortfor att ga, tillade han långsammare och med en viss högtidlighet: Det är sannt, Signor! jag vet det väl, jag har gjort mycket ondt i mina dagar, men jag har också gjort mycket godt, Mer än en onyttig lifstråd har jag afskurit: mången rik har jag befriat från en tryckande börda: mången af lagen förtryckt bar jag, den laglöse, skaffat rätt: med de hungriga har jag delat vin och bröd och jag har torkat många nödlidandes tårar — jag har dyrkat Madonnan och helgonen med böner och rika gåfvor — och jag har älskat min Flavia, Signor! Vill ni göra Flavias porträtt? — Dock nej! ni får inte det: jag vill knappt, att ni skall se henne. Jag känner Artisterna. Det stode väl bättre till med våra sköna tärnor i Romerska landet, om ej de många främmande Artisterna vore. Nog dermed! Lika godt! herre — jag är ej så vild och grym, som folket tror, kanske ej så barsk, som jag borde vara. Jag är bättre än mängen skenhelig dåse, som i sin lefnads dagar icke slagit en mask ihjäl. Och hvem är den menniska, vore hon ock den dygdigaste i sin egen tro, som dristar hopräkna alla sina tankar, ord och gerningar, och sedan säga i bigtstolen eller infor Guds ansigte: Se hvad jag är ren! Nej! Signor! det låter menniskan bli. Hon är nu en gång hvad hon är, och rår icke. för om hon i bruket af sin fria vilja, och lyftad af sin kraft, vräker omkull några af de råmärken eller hampspöken på lifvets bana, som Jesuiterna uppsatt till ae barnsligas förskräckelse. Blott för den fega, tafatta uslingen är det närvarande lifvet och blir det tillkommande ett töcknigt och eländigt helvete. — Se der har ni i korthet min historia och min lära. i af denna berättelse, om hvilken för öfrigt gäller hvad som blifvit sagdt om Capucinermunken, är den följande: Så var det då i försynens råd beslutadt, aut äfven en Jesuit skulle bidraga till tvenne menniskors lycka, ehuru mot sin vilja och efter sin död4. Ciceros Dröm. (s. 154), en sublim parabel, som kan täfla med de skönaste af Krummachers. Att I I 3. Den Förnekade skatten. (s. 104) Conclusionen i