Aftonbladet – 25 augusti 1835, sida 2

Vid hemfarten från Drottniugholm sist. Fredagsafton inträffade uti den såkallade Cartagobacken, å Kungsholmen, att en person, genom vårdslös framfart, omkull körde en trilla, i hvilken en annan person åkte och dervid så illa skadades i ena armen, att han genast måste föras. till Lasarettet. Hästen för det omkullstjelpta åkdonet beredde sig genast tillfälle att komma lös och började skena framåt gatan samt omkullsprang en hustru soin jemväl måste i anseende till ett dervid erhåller brott i axelbladet och hål i hufvudet, intagas på Lasarettet. Deu person som genom berörde vårdslösa körande vållat dessa olyckshändelser, kom emedlertid undan och :har ännu icke kunnat ertappas. (Stockkolms Dagbl.) LITTERATUR. Hesperider af K. A. Nicander, Orebro, tryckte VE hos N. M. Lindh 1835 (Forts. fr. N:o 104.) 1. Capucinermunken, (s. 27.) en mästerlig novell. Berättelsen fortgår under en jemn stegring af läsarens nyfikenhet. Af det hos yngre skalder så ofta påkommande och lika ofta ursäktliga begäret, att con amore uppehålla sig vid vissa detaljmålningar, finnes ej här något spår, som kan hejda det HKelas fart eller dess symmetri. t ! 2. BRöfvarbandet vid Tusculum, (s. 60.) Genom denna, likasom den föregående berättelsen, har författaren inkomitit på ett område, der medtäflaren heter ingenting mindre än Washington Irving. I teckningens skärpa och bestämdhet är Hr N. visserligen underlägsen ; men deremot äro hans färgor varmare, hans pensel mjukare, och en mera poetisk dager hvilar öfver taflan, ; Man får i deuna novell, som står på historisk basis,. se något, som torde förvåna menlösa sinnen, nemligen en laghg regering — den påfliga — i löndom underhandla med röfvare och mördare, för att komma Carbonari på spåren. Absolutismen vet, hvar den skall söka sina bundsförvandter. Röfvarhöfdingen Morlucchis Dikt — sit venia verbo — för den fångne målaren Chatillon, under hegges gemensamma målud, förtjenar i flera än ett afseende alt anföras: Så — nu börjar ni åter behaga mig, sade Röfvarböfdingen. Vin fröjdar menniskans hjerta säger Salomo, eller någon annan gammal vis hedersman; men hg säger: den, som icke, när det bjudes, vore det äfven i sjelfva dödsstunden, kan tömma ett godt glas vin, den är icke värd att trampa den jord, der drufvorna växa. Dock — tillade han, just då han ånyo skänkt i sitt glas och i strupen nedgjutit dess innehåll — vi kunna älska och njuta en så skön Guds gåfva, utan att vara drinkare. Corpo di Bacco! hur skulle det gå med mig och hela den trupp, som jag leder och styr med min vink och mitt ord, om jag vore en drinkare? Klart hufvud, öppna ögon och raska lemrar äro för mitt bestånd och min lycka hka nödvänCiga, som den flicka, jag älskar, den luft jag andas, och den föda, jag förtär. — Här drack Morlucchi än