Aftonbladet – 12 augusti 1835, sida 2

Ziani, Dandolo och Contacini Och Loredano bo i grafvens famn. Af Foscari, Veniero, Morosint Stå endast åter ärofulla namn: Och staden, den de älskat och förskö nat, Med minnets lager deras namn belönat. Den staden. finnes än; Men Staten, o Venedig! hvar är den? Och väldet öfver oceanens spegel Och dina sjötågs granna Odysse, Ditt rike i Levanten, dina segel, Ditt segrande standar — hvar äro de? En del af dem har musselmannen tagit: Uppå en del har du dig sjelf bedragit, Och hvad som öfver vardt, Monino gaf till skänks åt Bonaparte. Ej meri salen Dogens stämma ljuder: Försvunnit är ditt Tiomanna-Råd. Nu Austria öfver dig och hafvet bjuder: Du lefver tarfligt utaf Kejsarns nåd. Förvissnad, saftlos, är din handels blomma, Och dina präktiga palatser tomma Stå på kanalens strand, Och gnagas hörbart ned af tidens tand. Dock än din skönhet främlingen förtjusar Och af din åsyn han ej mättas kan. Orientaliskt du hans själ berusar; Europas underbara Ispahan! Du är för fantasien ett eget rike: Bland jordens städer ser du ej din I ke, Och ingen stod ännu I sin förnedrings djup, så högt som du. Bouppteckningen öfver bokens verser är nu slutad och den öfver inventarierna i obunden stl återstår. (Forts. e. a. g-)