Aftonbladet – 12 augusti 1835, sida 2

Hanga drutvorna 1 manskensnatten, Vinkande, så röda och så blå, Med en tunn, eterisk dimma på: Och förgäfves yppigt lägger Flora För hans fot sitt blomster-Peru ner. All sin makt naturen syns förlora; Beatrice blott hans öga ser. Midnattssångarns toner fåfängt ljuda Och sin vällust åt hans öra bjuda; Ty han hör allenast, der han går, Hur hans hjerta Beatrice slår. 7. Månskensnatten i Albano (sid. 142). Det vore en förhastelse, ehuru en ursäktlig, att lemna detta stycke oläst, derföre att Svenska Akademien hängt på det medelmåttans hallstämpel, nemligen lilla guldpenningen. Det är en landskapsmålning med penna, och en sådan skiljer sig från landskapsmålningen med pensel så till vida, att den sednare gifver föremålen på en gång och bredvid hvarandra, medan poeten måste framställa dem successift d. v. s. efter hvarandra. Ett totalintryck blir således svårare för skalden än för målaren att framkalla, och kan endast sålunda tillvägabringas, att skalden mindre målar landskapet än sin egen, deraf framkallades sinnesstämning — hvars enhet ger det hela sin enhet — och begagnar landskapet som ett marmorblock, hvilket han utbildar till en basrelief af sina känslor och tankar. Efter sådana åsigter bedömd, måste Månskensnatten i Albano anses som: en lyckad målning. Skönare torde mången natt hafva varit; men svårligen har natten blifvit skönare skildrad än i följande strofer: Finns någonting af allt hvad ögat spanar, Af allt hvad konst i ljud och färger satt, Af allt hvad minnet mins och hoppet anar Så rikt, högtidligt och likväl så gladt, Som så till sångens gudalekar manar, Som Du, Italiens sommar-månskensnatt ! Ditt rike är ett herrligt skönhetsrike, Som allt besitter, allt — blott ej sin like. Liksom en mor intill sitt sköte sluter, Då dagen lycktar, barnens glada tropp, Och salig, sänkt i deras åsyn, njuter En ljuflig hvila efter dagens lopp. Dess milda öga tysta tårar gjuter Af moderskärlek och af moders hopp, Och tårarna, som klara nedersvalla, På barnens friska blomsterkinder falla. Hvad tadren straffar hårdt, hon ömt förlåter, Och med sin trollmakt mildrar smärtans brat d. Den fallna med en blick hon lyfter åter: Den stapplande hon räcker fromt sin hand. Hon med den glade ler, med sorgen gråter, Och knyter samman alla lösta band: Derföre alla verldars Herre ställde Bland alla välden högst en moders välde. Så, hulda Natt! du klarögd skådar neder På dina barn, den Dagens spira tryckt. En graf åt mången älskling du bereder, Som blommat ut och sina ögon lyckt; Men i den famn du dem till möte breder, De lefvande församla sig så tryggt. Af stjernor höljs din skrud och daggens manna Liksom en perlkrans tindrar kring din panna. Och när du sväfvar fram och ler mot alla, Så dunkelt ljus, så sval, och dock så varm, Se, daggens stora, klara droppar falla, På blommans kind, på kullens brända barm De lif i allt, som smägtat, återkalla: De tysta vindens sorl och vågens larm. När Sefir hviskar: tyst! nu kommer Natten ! Blir lugn i Skapelsen, på land och vatten. 8. Tabula Votiva (Till Byström. Rom, 1829) och 9. Nyårsnatten 18238 (Hos A. Thorwaldsen på slaget tolf) kunna betragtas som tvenne vattenreservoirer , i hvilka läsaren, hvars hjerta genom de föregående poömerna möjligen råkade i brand, finner medel att dämpa eldsvådan — dock icke tillfyllest; ty reservoirerna äro ganska små. Häraf slutar jag, att om författaren ej är aldeles oformögen att skrifva vatten, han likväl saknar skickligbet, att behörigen utportionera det. Sin beröring med den öfver hela jorden namnkunnige Thorwaldssen och den öfver hela Sverige namnkunnige Byström hade författaren lämpligare kunnät tillkännagifra i andra delen af sina Mmnen från Söder,? den allmänheten ännu förtröstar få se före yttersta domens ankomst. 10. Den heliga veckan i Venedig eller afsked till Italien. Jag har hört detta skaldestycke klandras för sentimentalitet, och sentimentalt är det visserligen, men i god bemärkelse. Tårar kunna lika litet extermineras ur poesien, som ur lifvet, och det gifves, såväl i lancen som i lifvet. en äkta och en oäkta senti