Loven har förklarat sig beredd att emottaga uppdraget , och juryn sammanträder således i morgon kl. 10. Hr. Kantsli-Rådet Wallmarks och Boktryckaren Hellstens slutförklaringar införa vi nu. Vi hade väl bordt förr verkställa detta; men vi hafva dag ut och dag in väntat att få se dessa documenter i Statstidningen, hvilken med kungörandet af Hr W:s första skrift hade så brådt, att den inflöt samma dag, då den afgafs, d. v. s. var uppsatt innan den algafs. Imedlertid, då vi sett oss bedragna i vär väntan, hafva vi skaffat oss skrifterna. N Odmjuka påminnelser! Liksom den första af min motparts skrifter, vidrörer äfven den sednare, till mer än två tredjedelar, ämnen, helt och hållet främmande för närvarande rättegång, och som jag ingalunda hvarken behöfver eller anser mig pligtig att besvara. Deraf bevisas ytterligare, hvad ingen dessutom lärer betvifla, att denna rättegång icke för min motpart varit ändamål, men blott medel. Några dess anmärkningar finnas dock, hvilka, ehuru de ej omfatta hufvudsaken, åtminstone dermed och med svaranden äro i någon beröring. Dem torde det således tillåtas mig, att korteligen upptaga. Den skillnad i rättigheten att sjelf tyda sina ord, som min motpart uppställer emellan en person, som på papperet utkastar sina tankar, och en, som under hettan af en debatt framställer dem, är jag ingalunda sinvad att bestrida. Dem emellan finnes verkligen en väsendtlig skillnad. I sednare fallet nämligen, är esomoftast en sådan tydning högeligen af nöden, och det lyckas dock ej alltid, att dermed inverka på åhörares känslor och öfvertygelse. I förra fallet åter behöfves mera sällan en förklaring, hvilken deremot ej plägar förfela sin verkan, då den uplyser om en naturlig tankeföljd, och då ordalagen dermed öfverensstämma. I närvarande fall ändteligen, eller i hvad rörer den inkriminerade frasen, hade ingen slags tydning ens bordt komma i fråsa. Det är icke frasens egen natur, det är endast och allenast åklagelsen, som gjort en tydning behöflig; men från samma stund behofvet sålunda uppkommit, har ock rättigheten imträdt. Densamma har jag i min första skrift lagenligen begagnat, och bör nu endast, fastän det är ett iteratum, förklara, att, med det af min Motpart åtalade uttrycket, icke varit antydt något annat, eller meva än det på Riksdagsförhandlingarne grundade factum, att han af de tre fjerdedelar, som vid det ifrågavarande tillfället utgjorde Riddarhusets Majoritet, ansågs genom ett fortfarande bevistande af. dessas sammankomster, sedan han icke återtagit, eller åtminstone på ett tillfredsställande sätt, förklarat det unstölliga uttrycket träda dess anseende för nära, och då sjelfva uteslutandet, äfven om det skett, icke, enligt hvad min motpart sjelf, genom anförda exempel, söker ådagalägga, innefattat något för hans heder kränkande, så kan berättelsen om majoritetens opinions-yttring och motiverna derför så mycket mindre vara det. Grunderna, eller anledningarne till en sådan öfvertygelse hos en korporation, kunna, liksom hos den enskildte, vara helt och hållet subjectiva. Att sådana kunna finnas, och att dessa äro af en annan egenskap, än de legala, torde väl min motpart medgifva. I detta hänseende anförde jag utur skildringarne några yttranden om Sveriges Ridderskap och Adel, som jag fann utgöra så beskaffade subjektiva anledningar eller motiver för detta Ridderskap, att anse sig missnöjdt med den person, som fällt dem, och att mot honom förklara detta missnöje. Det tillagda yttrande derur hvarmed anin motpart sjelf riktat denna samling, synes mig för ingen del egnadt att försvaga min förmodan. Men annat är att tillägga dessa ställen en subjektiv förgriplighet, annat att tillägga dem en, som af Lagen är åtkomlig. Det sednare har jag aldeles icke gjort. Frågan: huruvida min motpart författat, eller icke författat den skrift, hvarur dessa ställen blifvit anförda, är för denna Rättegång alldeles likgiltig, enär, som jag redan anmårkt, jag på densamma icke grundat någon JIeval bevisning. Min motpart har i offentliga Blad blifvit dels antydd, dels nämnd såsom skildringarnes författare. Han har afven såsom han sjelf anmärkt, aldrig bestridt författarskapet till denna skrift. Bland flere anledningar finnes dock en, som ensam synes mig hafva bort bestämma honom till ett sådant bestridande, om han ansett sig kunna det, nemligen den pligt af granlagenhet och rättvisa, som bjuder, att icke tillegna, eller lita tillegna sig hvad andra tillhörer. i Hvad slutligen hufvudsaken, den enda och verkliga huf