af hvarje styrelse, såg han sig nödsakad, för att rädda sig och landet för en hotande fara, att åter taga sin tilllyckt till sina gamla ministrar. Men då han på detta sätt kastade sig i deras armar och mottog deras hjelp, var han, genom hvarje bevekelsegrund af tro och ära, förbunden att å sin sida understödja dem med fullt och hjertligt förtroende. Men knappt sutto de åter i kabinettet förrän de fingo röna det förut nämnde behandlingssättet, och finna de i och för sig sjelf nästan öfverväldigande svårigheterne af deras ställning gjorda ännu tyngre genom hofkabalens giftiga intriger. Skall väl landet fördraga detta? Tories säga oss att d. 21 Aug. blifvit beramad till ministrarnes afskedande. År detta verkligen Konungens afsigt, så vore det ett hyckleri om han, genom låtsande af ett bedrägligt förtroende mot sina ministrar, ännu en enda dag hölle landet i villfarelse. Lord Melbourne har, genom den manliga öppenhet hvarmed han hittils ledt förvaltningen, i hög grad vunnit folkets förtroende, och han har i den närvarande krisen ingenting att frukta. Må Tories och hofvet göra allt ohdt de förmå, må de på eget ansvar och på egen risk våga ännu ett experiment! Det kommer att bli det sista, och måhända banar det vägen för en bättre insigt af de medel, folket måste använda för att trygga beståndet af en god regering mot hofintriger och Tories opposition. I reformbillen skall man finna ett verksamt motgift mot dessa sista giftiga men vanmägtiga sträfvanden af Tories efter herravälde. — Samma ministeriella organ yttrar i en annan artikel: Denna clique af gäckar och blinda ifrare, som kallar sig hofpartiet, må taga sig tillvara; Engelska folket erkänner ingen sådan korporation som en makt i staten. Ett ytterligare afskedande af ministeren kunde hafva följder, hvilka detta koteri icke äger förstånd nog att inse , eller, ifall detinser dem, icke redlighet och dygd nog för att öppet erkänna. För närYarande fordrar Engelska folket ingenting annat än reform; ty mycket har på alla håll skett, som med rätta kunnat göra detsamma missnöjdt med den maschins gång, som författningen upprättat till landets bästa; men huru ringa är icke deras antal, huru svag deras stämma, som vilja gå längre än författningen, samt förändra och republikanisera sjelfva maschinen? Men om folket en gång tydligt inser att man söker uppresa en oöfverstiglig skiljemur mellan detsamma och reformerne; om en gång den fulla öfvertygelsen inpreglar sig i folkets sinne, att dess och hofvets intressen och åsigter strida rakt mot hvarandra, och att en minister, som söker att stå väl hos hofvet, måste fientligt sträfva mot folkets önskningar och intressen: hvem, fråga vi, som . känner Engelsmännens karakter, inser icke hvad som då oundvikligen skulle blifva följden? Vi vilja emedlertid gerna hoppas att vår fruktan är ogrundad, och att historiens lärdomar åtminstone icke äro helt och hållet förlorade för monarken, så lättsinnigt också det parti-följe, som nu skryter af att äga hans hemliga och inkonstitutionella förtroende, tillsluter ögonen för dessa lärdomar.