Aftonbladet – 3 juli 1835, sida 2

ta välde ursprungligen utgått, och följaktligen öj blott revolutionens villor, utan äfven dess grundsatser, dess :;Isamvetsfrihet, dess yrkan på förnuftets rätt och magt, dess tro På, menniskokraften; och häraf bildades denna skola af svärmarejoch mystiker, som, redan till största delen förgången i sin hembygd, likväl länge spökat hos oss, och nu äfven börjat fordra borgare-rätt i Frankrike. Anmärkom emellertid den väsendtliga skillnaden emellan den ursprungliga skolan och dess utgreningar. I dessa senare fattas både de Tyska motiverna och den Tyska frömsinta ärligheten. Det är hos filialskolorne icke alltid öfvertygelsen, icke själsförvillelsen, som gör dem till svärmare och mystiker. Det är åtminstone lika ofta begäret att utmärka sig, att vinna verldsliga förmåner på en väg, som är lättare att beträda än geniets, talangens, förnuftets och redbarhetens. Tidehvarfvet fordrar onekligen dessa egenskaper i alla menniskobildningens grenar, i all offentlig verksamhet. Denna väg är den rätta allmänna, men den är likväl svår att bevandra, ty den öppnas blott för de utvalde. Oändeligen lättare och beqvämare är det. deremot, att i dess ställe springa åt sidan, fördjupa sig bland snår, buskar och moras, och väcka litet buller med de qvistar man bryter och de pussar hvari man plaskar. Man gör väl dermed ingen nytta, man kommer väl dermed till intet mål, såsom på den allmänna vägen; men man ådrager sig uppmärksamhet, man väcker hos mången korttänkt begreppet om djerfhet, genialitet, liflig fantasi, och man vinner måhända det individuella mål, hvartill man sträfvar; ty dessa utflygter hafva ofta i perspektif ett pastorat, en profession, ett embete, ett hederstecken, med ett ord, alla dessa förmåner ur den materiella -verlden, som den ideellas adepter i sjelfva verket älska mer än man skulle tro dem om. Men svärmeriet, tankeoredan och fantasigycklet äro i sig sjelfva svaga, och kännas wvid sin svaghet. De skulle således på egen hand ej hafva annat att vänta, än: på sin höjd några likasinnades beundran, och huru mycket detta än må smickra deras fåfänga, är det likväl icke nog, hvarken för deras ärelysnad, eller för deras, egoism. De kunna icke sluta sig till tidehvarfvet, ty dettas lösen är frihet, ljus, rediga åsigter, bestämda föreställningar; tydlighet och klarhet i all lag, således äfven i tankans lagstiftning, hvaremot deras är mörker fattigdom, oreda; och obestämdhet. De haderföre visligen slutit sig till tidebvarfvets fiendery till det gamla, murkna och utdömda, till allt hvad tidehvarfvet förkastat, till legitimitet, aristokrati, skrå och korporationsintressen ; och de sednare hafva, af naturlig instinkt, gripit efter dessa halmstrån för att rädda sina sjunkande förhoppningar, och hyllat sina sista vänner i nöden. Det är också -sällsamt nog, att. se. en del af den nya Fransyska : litterära skolan, hvilken hatar och förkastar alla de gamla etikettsbanden, likväl sluta sig till de s. k. legitimistiska grundsatserna och den gamla dynastien med alla de sidointressen den gynnade och älskade, då likväl dessa intressen stodo i oskiljaktigt sammanhang med de etikettsreglor,, med de stereotypformer, hvari legitimitetsprincipen inneslöt både stat och vitterhet, och hvari hon måste söka qvarhålla dem båda. Likaså är förhållandet hos oss. Vår nya vittra skola har äfven ganska rigtigt uppträdt emot tiden, och förenat sig med allt, där hon förmodat en mer eller mindre fientlig sinnesstämning emot denna tid. Det bör då icke förundra, att Upsala, hufvudsätet för denna skola, äfven är hufvudsåtet för hatet emot tidens politiska läror, och att man där hör oupphörligt predikas emot dem. Vi hysa öfver denna företeelse icke någon förundran, än mindre beundran. Vi känna oss verkligen ofta böjde att ursäkta de gamla företrädesrättigheternas strid emot den nya tidens läror. De inse ganska väl, att de ej kunna bestå tillsammans, och de spjerna således emot den hotande undergången. Detta ligger i sakens natur, och ingen kan förtycka det lefvande om det söker, så länge möjligt är, fördröja dödsminuten. Vi fördömma icke eller den rena och oskrymtade förvillelsen, som strider för sitt. mörker, för sin dy, för sjelfva sina bojor; ty det ges organismer, för hvilka blott ett sådant tillstånd och element passar, och som derföre, af en för alla andra oförklarlig naturinstinkt, vilja qvarblifva deri. — Men fördömlig synes oss deremot den sig så såkallande hi.storiska, eller doktrinära skolan, en sekt, som egentlien tillhör vår tid, och som är dess värsta fiende. Den består af halftänkare och hel-egoister, hvilkas utmärkande drag är andeligt högmod och verldslig egennytta, som äro för kloka att vara svärmare, och för inskränkta att vara fullkomligt förståndiga, men hvilkas klokhet ger färg och kredit ät deras förvillelser, samt hos sina