Aftonbladet – 3 juli 1835, sida 2

ww we NN Ryssland. Herr Professor Geijers program. Detta program, som varit in extenso infördt så väl i Statstidningen som i Upsala korrespondenten och ett och annat landsortsblad, och som man kunde kalla ett manifest emot tidens rigtning, är utfärdadt den 8 Juni detta år, vid tillfälle af det tal Gustafvianska stipendiaten Hr Mag. Böttiger skulle hålla. Det kan väl icke i vigt ställas i bredd med det bekanta programet på stadshuset, äfvensom det troligen ej kommer att i historisk namnkunnighet täfla :med detta. : Men äfven Hr Geijers program saknar. dock icke sin inärkvärdighet, ej blott såsom i sjelfva verket uttryckande den skolas åsigter och tankeföljd, hvars förnämsta representant hos oss Herr Geijer är, utan äfven för den plats Hr Geijer innehar i egenskap af akademisk lärarare, och den vigt som naturligtvis fästes vid ållt hvad som utgår ifrån honom, såsom en individuelt utmärkt man. Det mindre omfång inom hvilket en tidningsartikel måste vara begränsad medger icke, att följa den nya vittra och filosofiska skolan genom epoken af dess upkomst och utbildning. Vimåste således inskränka oss till några hufvuddrag. Det är en högst anmärkningsvärd företeelse, att då Fransyska revolutionen öfverändakastade nästan allt bestående, både i lagstiftning, i politiska institutioner, och i allmänna bruk ochplägseder, bibehöll den en enda sak: de fördha estetiska lagarna. Måhända kan man häraf draga den. slutsatsen, att:dessa äro mera naturliga än man i. allmänhet förmodat, att formernas stelhet, att de trånga gränsorna de här och där uppdragit för snillets rörelsekraft, äro afvikelser, hvilka utan skada kunna rättas och frånskiljas, men att det, som utgör denna estetiks egentliga grunder: tankens renhet och bestämdhet, uttryckens riktighet, språkets vård, aktning för skönhetssinnet, trohet mot naturen, med undvikande af det vämjeliga och afskräckande deri, talangehs rätt att idealisera hennes skapelser, utan upphäfvande af deras ursprungliga karaktär, allt med ett ord, som man ännu icke sökt förneka inom den bildande konstens område, äfven gäller inom den egentliga vitterheten, och framför allt att filosofien, om hon vill göra det minsta anspråk på detta namn, bör känna dessa lagar i hvåd de på henne kunna tillämpas. Också förtjenar det anmärkas, att den fordna Fransyska vitterhetsskolan och de af Frankrikes nyare litteratörer, som tillhöra henne, dels förberedt, dels med värma omfattat den nyare tidens rigtning till frihet, till upplysning, till menniskorätt, till: lagbunden samhällsordning, till allt det med ett ord, som utgör vårt århundrades vackraste sida, och på hvars principer framtidens hopp grundar sig. Man bör vidare anmärka, att den största af Frankrikes författare, Voltaire, mångfaldiga gånger med harm och ledsnad talat om det besvärliga tvång, hvarunder vitterhetens så kallade reglor dömde den Franska poesien att tråna; att en annan, Ducis, icke utan framgång försökte göra sina landsmän bekante med den Franska skolans fullkomliga motsats, den gigantiske Shakspearc; att flera af Frankrikes författare i senare tider börjat betydligt lossa på bojorna, och att det således är ganska troligt, att dessa af sig sjelfva skulle fallit, sedan det gamla hofoch etikettstyänget upphört, som de till en stor del hade att tacka för sin tillvarelse, i fall de angrepp som alltför skoningslöst: gjorts på den gamla tiden, icke förmått dess vänner till: ett ensidigt förfäktande af dess Pprerogativer. Dessa : angrepp, och den nya skola hvarifrån de kommit, äro af Tyskt ursprung. De hade till sin grund mycket lofligt och ursäktligt, Den Fransyska revolutionens fruktansvärda. förvillelser, de krig och olyckor, som det oförståndiga hatet emot revolutionens principer bragte öfver Tyskland — ty man bör icke förgäta, att det var hvarken Fransmännens frihetsyra eller Napoleons sedermera så mycket omtalta eröfringslystnad, som dit inkallade de Fransyska hararne, utan de Tyska och öfriga Europeiska hofvens motstånd emot revolutionens id — allt detta väckte naturligen hos Tyskarne hat och ovilja emot stundens förtryck och förtryckarena, och hatet är sällan rättvist, lika litet som önskningarne alltid rådfråga möjligheten och förnuftsrigtigheten. Man hatade det Franska öfverväldet,