Fn: OR nn o ras, så skrämmer han den förskräckte med en förestående olycka, så mutar han den medgörlige med en fras, och för dem som yrka något bestämdt, redigt och afgörande, slår han omkring sig med en hvirfvel af satser, som säga ingenting, och hvari blott finnes medelpunkt : han sjelf och hans intresse. Några gapande ibland hopen förvånas emedlertid öfver den för-amenta djupsinnigheten, den öfverlägsna tankekraften, tror på den vådliga profeten, och hoppas på de under han skall utföra. Men emedlertid förgår tiden, förbättringarne uteblifva, krafterna tömmas i onyttiga strider, i gagnlösa diskussioner, det murkna och förruttnade . qvarblifver, och menniskoslägtets heliga sak förrådes, om icke möjligtvis sakernas eget tvång verkar en förändring, som det är de doktrinäras syftemål aflägsna, emedan det stationära är deras egentliga element. Exempel härpå kunna öfverallt uppletas. Till dessa doktrinära hör i vår-tanka icke helt och hållet Hr Geijer : man måste gifva honom den rättvisan, att han i politiken såsom i litteraturen alltid sökt hålla sig på en honette distance ifrån det servum pecus som tror sig stora bli, med stora snillens brister; att han ofta, i synnerhet i sednare tider, framlagt sina åsigter med en viss ärlighet och uppriktighet att uttala deras egentliga mening och under ett redligt medgifvande att det motsatta systemet, genomfördt, visat lika vackra resultater i tillämpningen på samhällsinrättningarne hvaråt man bör tillerkänna all förtjenst. Men hvad det nu ifrågavarande programmet beträffar, så innefattar det som Läsaren nedanföre skall finna, ganska doktrinära undantag ifrån denna egenskap. Då vi företaga en analys af detsamma, tro vi oss böra förutskicka den reservation, hvilken man hos oss alldrig kan göra för ofta, att det är emot de politiska satserna, som vi Oopponera oss, och att vi lemna Hr G:rs personlighet och egentligen litterära förtjenst i allt sitt värde. Man skulle kunna indela programets innehåll i trenne slag: sanningar, halfva sanningar och ösanningar. Men denna indelning skulle icke eller bli fullständig, ty emellan dessa, de egentliga stammarna, slingrar sig en frodig växt af otydliga, obestämda plantor, som hö-. ra till intetdera slaget, och åt hvilka det sålunda beror af både författaren och läsaren, att gifva hvad slags mening. han behagar. Denna växt frodas dertill i den stenbundna, men för detsamma yppiga jordmånen af ett hårdt, metafysiskt språk, fullt af ordlekar, af antitheser och oegentligheter i språket, så att vi intet ögonblick skola förundra oss, om någon af författarens satelliteter framträder med den högt förnäma tillvitelsen, att vi icke fattat hans mästares ord. Detta är alltför möjligt, och vi gifva heller icke ut hans mening för något annat, än för hvad vi förstått den. Programet börjar med följande ofelbara grundsatts: Au vara fri, är, alt endast vara bunden af frihetens egna vilkor. Man skulle nu med skäl vänta, att författaren utvecklat sin sats, och deraf skulle då följt en framställning af hans åsigt, antingen af den poktska, eller af den moraliska friheten, i hvilkendera meningen han här tagit ordet. I dess ställe ställe förklarar han, att dessa vilkor (frihetens egna vilkor) äro de, som förbinda samhällets frihet och medborgares frihet.? Således en förklaring, som sjelf ännu i högre grad tarfvar en förklaring, och som invecklar frågan i stället att utreda den. Finnes då något fritt samhälle, der medborgarna äro slafvar, eller finnäs några iria medborgare lefvande i ett förslafvadt eller beroende samhälle? Vi ha aldrig hört talas om något sådant; och, som vi förmoda, verldshistorien här det icke heller. Straxt derpå heter det också: Den sednare kan endast finnas genom den förra.? Hvartill tjenar det då, att skilja åt tvänne saker, som äro oskiljaktiga? och hvem har härigenom blifvit upplyst om frihetens egna vilkor? Visserligen följer sedermera en ny förklaring, nemligen att då samhället ej är af gårdagen, hvar och en ej blott inrättar åt sig sjelf dessa frihetens vilkor, utan emotteger dem, att de icke blott äro förvärf, utan äfven äro arf.? Men om nu sanifundet skulle händelsevis icke vara af gårdagen, och likväl ej ha fått några frihetens vilkor? i testamente, skulle det då icke gå an, att förvärfva dem? skulle det icke då gå an, att man skatfade dess medlemmar npplysning och bergnings utvägar, hvilka utgöra den moraliska, samt äfven den politiska frihetens hufvudsakliga vilkor, eller, i fall dessa fibnas, inrätta. samhället så, att det medgifver dem äfven frihetens lagliga företräden? Skulle det icke, med et ord gå an, att förkasta arfvet: Slafveriet och beroendet, och begynna på nytt: ett lagbundet och sant menskligt tillstånd? Hr G. medger vil, alt oe sådant försök kan: göras, men blott under ett. enda vilkor (och detta vilkor ett UnFa se. —-— Mm