Aftonbladet – 1 juli 1835, sida 2

Några betraktelser om Lord Brougham och hans sednaste tal. Denne statsman är ett mål för ett stort och mägtigt partis hat och tadel, och man kan icke neka, att han i hög grad förtjent det. Ett litet ögnakast på hans offentliga Hf, tillika med en återblick på hans sednaste tal vid den Londonska middagen, hvarom detta blad nyss refererat, skola bestyrka det. Såsom ledamot af Underhuset har Brougham hört till oppositionen i mer än 20 år. Sådant må egentligen, icke fördömas. . Han var advokat, han stod såsom sådan i publikens tjenst, och bland publiken i England finnas många besmittade med den osmakliga vanan att skrika på nödvändigheten af reformer, att ropa på förbättringar i folkets tillstånd, på afskaffande af sinekurer, -missbruk och företrädesrättigheter för vissa klasser i samhället, på lagbundenhet, upplysning, sparsamhet i Statsutgifterna, och mycket mera, som man eljest kan få ondt i magen att höra på, och som sedan en hop personer här .i Sverge och på andra ställen kommer och vill apa efter. Men den tid då Brougham isynnerhet utmärkte sig, var vid Drottningens process, då han förde hennes sak emot Hofvet och Konungen och dervid understöddes af den Engelska folkmassan så, att ministrarna måste: återtaga Billen om Drottningens dömande ehuru den redan erhållit andra läsningen i Öfverhuset. Att han af denna seger icke fann sig särdeles nedslagen och upmanad öfvergå på de priviligierades sida, bör icke heller förundra någon, ty han hörde ännu icke sjelf till de privilegierade. Men tiderna förändrade sig, och liberalismen blef för ögonblicket -rådande i kabinettet, hvilket någon gång händer i England. Det blir alltid en högst märkvärdig händelse i dettalandshistoria, att en portfölj måste tillbjudas Brougham, som i nyssnämnde process varit Advokat emot den förre Konungen, och han mottog den. För detta skall man ännu icke klandra honom, ty hvem tager icke upp en sådan när det ligger för ens fötter, och att för detta ändamål till och med någon gång visa sig på liberalismens väg, när den leder genare till målet, kan man väl hafva sina goda motiver, att icke förkasta. Men det är från denna epok då han inträdde 1i Styrelsen, som han med skäl utgör ett föremål för det starkaste klander. Hvad gjorde han då? Jo, han emottog icke den erbjudna platsen och dess åtföljande värdigheter, ehuru det påstods, att han ej var alldeles känslolös för deras glans, utan med vilkor af de grundsatsers inträdande i handling, för hvilka han i 30 år kämpat; det vill säga för reform i kyrka och stat. Också var det väl det allrabesynnerligaste misstag, att den infama liberalismen ifrån verkstäderna och skrifkamrarne fick tränga Sig ända in i Konungens sängkammare och smittade sjelfva Monarken, — så att han gick in på folkmannens fordringar. Skola vi beskrifva alla de fasligheter, hvaraf denna mans ministerlif nu framställer en tafla! Det var allt det hvaraf hans tal förut varit uppfyllda. Parlamentsreformen gick igenom; för hvarje