Aftonbladet – 1 juli 1835, sida 2

hade den dårskapen att tro ännu som minister, att ett upplyst folk var läitare att styra, än ett rått och okunnigt, och såsom Lordkanzler utöfvade han hvad han fordrat af domaren, den tiden han var advokat: opartiskhet, sjelfständighet, ordning och verksamhet. Han arbetade äfven i detta kall med så mycken drift, att icke mindre än 50 millioner depositionsmedel, hop ade igenom rättegångar dem hans företrädare lemnat oafgjorda, inom några få månader återgingo ur domstolens kassor i folkets, emedan Lorden afgjorde målen. Det förfärligaste af allt, och som vi nästan tveka att uttala var likväl, att han tillät nedsätta sitt eget arfvode. Kan man väl vara mera ultra Jacobinsk och galen? Också var det med mycken rättvisa, som man den tiden alla dagar läste i en af våra tidningar, Nya Argus, om den Engelska ministörens ömklighet, och som en annan, Svenska Minerva, på ett berömligt sätt sökte motarbeta en sådan fantast. Det öfriga onda vi veta om mannen, är väl småting emot dessa kapitalförbrytelser, och betyda i sjelfva verket icke mycket, men lemna likväl fulländningen af hans karakteristik. Hvad tyckes väl, att denne Brougham hvilken vågade vara som minister, densamme han varit som oppositionsman, till och med förblef det, sedan han upphört att vara minister. En solskensblick lyste öfver den goda saken, Hertigen af Wellington grep åter efter statsskeppets roder, och Brougham med dess vänner fördrefs derifrån af en vexlande hof-vind. Att Brougham nu skulle uppträda emot den nya ministeren, som icke allenast handlade mot hans grundsatser, utan, hvad som värre var, utträngde honom sjelf, det kunde man vänta; men den goda sakens triumf blef tyvärr korrt; den ädle Hertigen bortblåstes ånyo af folkviljans stormvind, och en ny ministere skapades, i hvilken Brougham icke fick en plats. Och icke desto mindre är den token denna ministeres vän! Han föreslår skålar och håller tal till förmån för Konungens ministrar, bland hvilka han sjelf varit en, men numeraficke är det; han önskar framgång åt dem och deras företag, och önskar det, ehuru han icke är okunnig om att Konungen ej är dem bevågen, ja, icke ens tillåter dem nalkas sig. Och hvilka grundsatser yrkar han deri icke? Ätt kronan blifvit Konungen anförtrodd, endast för att befordra och trygga folkets lycka, att ingen ministere kunde ega bestånd, eller ens borde ega det, utan folkets understöd; att folket bör hafva ett vaksamt öga på ministrarnas steg: ja, han föreslår en skål för folket, med mycket mera som lägger hyende under packets skrik! Och vid samma tillfälle ger han sig att tala om det stora, ädelsinnade och upplysta Franhsyska folket, detta folk af Jakobiner, från hvilket revolutionen utgått, som förnekar legitimiteten, som upphäft ärftliga företrädes-rättigheter, hvilka likväl försvaras af sådane män, som en Geyer och Atterbom! och för att likasom sätta kronan på verket, föreslår han en ny skål för sjelfva pressens frihet, !!! och för upphäfvande af den förderfligaste af all beskattning, . beskattningen af kunskap. Har man väl någonsin hört sådant? Han yrkar upphäfvandet af tidningsstämpeln, han vill, i stället för 6 eller 7 tidningar gifva folket 60 eller 70, och hvarföre? Jo, för att meddela detsamma en ökad kunskap i politiska ämnen!!! Jag förmår knappt mera! Efter allt detta bör ingenting mer förundra från denne man, icke en gång hans öppet uttalade öfvertygelse, att icke blott Torymakt utan äfven Toryåsigter, voro i sitt nedan.? Och likväl skulle det, genom någon liten eftergift för denna makt och dessa åsigter kanske icke ännu kunnat vara aldeles omöjligt för Lord Brougham att försona sig med:Torys, och ännu en gång för sig öppna inträde i Ministeren och hofcirkeln, ty med sitt anseende vore han allt nyttig för någon tid, att värfva för de konservative. Man kunde ju sedan kasta bort honom. Men så litet förstår han till och med sitt eget bästa. Han är, som man ser, inkorrigibel! Dock bör man ännu icke aldeles förtvifla. Han har, som han sjelf säger, nyss varit i Frankrike, och der insuper man icke. annat, än vin och förderf. Det återstår för honom, att göra en liten tur öfver at Sveri ge der han, oaktadt sina gråa hår, ännu har mycket att lära. Han kan der inhemta med hvilken graciös lätthet man byter grundsatser likasom rock, och att man här ganska trankilt kan låta i 20 år påminna om offentligen gifna och ouppfyllda löften; huru litet man här behöfver bry sig om den allmänna meningen; :med hvilket stoiskt förakt man kan yttra sig emot orden: folkets rätt, tidehvarfvet, den allmänna bildningen o.s.v. och huru allt detta, intet ögonblick stör det goda lynnet. Alla de der nyssnämnda sakerna äro andock endast prat, och ett folk bör veta, att en styrelse aldrig kan vilja annat än folkets bästa. — ÖR