Aftonbladet – 20 juni 1835, sida 3

bäst fortgår, måste man lkitväl intresseras af att ärlven på afsiånd betrakta den otroliga verksamhet, som inom konstens gebit derstädes är rådande Ien epok, som vår, vo!kanisk, betydelsefuil, af. örande, är det dubb-lt intressant, att se detta snilrika folk utöfver allt hvad dagens brokiga och iogripande händelser, samt den stora politiska verkstaden taga af dess krafter i anspråk, ändå äga öfver tillräckligt deraf för en litterär och artistisk verksamhet, så allmän, så mångsidig, så rastlös som denna. Det är icke har sället att undersöka hvad man af denna litteratur och konst i dess utveckling kan ega rätt att vänta, elr i hv2d mån dra och politiken ega någo: ömsesidigt inflytande, 1 hvilket sednare binseende scenens produktioner icke vore de minst kuriösa; men vi hafva ansett en expos af Franska teaterns märkligaste företeeiser för den sednaste tiden äfven i och för sig sjelf icke böra sakna allt intresse, helst våra egoa teaternöjsn för det närvarande icke äro, som man säger, stort att tsla om. OPERAN. Trenne nya musikpjeser hafva under denna termin gjort furore i Paris, och varit föremå! för recenseuternas detaljerade och högst smickra id: omdömen. Om också detta sednace icke s ort betyder i en stad, der ko stnären i allmänhet tycks vara så god vän med granskaren, och denrn nog delikat att i den medelmåtvgaste roman eller den plattaste musiknummrer alltid fisna ändå ett, om äa alldrig så litet, guldkorn, och dervid ega en passande artighet tillreds, åtminstone ett mystiskt plein davenir, cossciencizusement, eller dylikt; så stå likväl sådann namn som Beliini, Halevy, Aubör, blard ändlösa sk ramlande och klingande skaror af tonsättare å la mode, för väl anskrifne, för att icke hvar som helst fästa uppmärksamheteo. Den äldste af dessa tvenne Gracer är Bellinis: YJ Puritani (Puritanera-), Den unga kompositören, hvars rykte fö st grundlades genom hans J! Pirata, som första gången gafs i Milano på Teatro dela scala år 1827, har sedermera i de tätt på hvarandra följde operorua La sonnambula, YJ Capuletti,? La Straniera, allt tydligare röjt ett sträfvande att emancipera sig feån den rådande skolans syste.n, och vandra sin egen väg. J en epok då den oemotståndliga Rosiniska floden ännu absorberar alla smärre elfvar fiån norr och söder, öster och vester, är anmärkningsvärdt hvarje försök att heldre bryta sin egen fåra med möda och ansträngning, än beqvämligen ställa sin marschruta i släpet af den stora föregångaren; äfsen om med försöket någonting stort bätre icke vinnes, såsom förhållandet torde vara med Bellini; utaf en partisk skygghet i tid och otid för allt bvad Rossini heter, och af begär att göra framför allt annorlunda än han, har han nemligen blindvis hoppat öfver konstens verkliga vägs, och kastat sig öfver åt motsatta sidan på lika farliga afvägar, som trots il Maöstro. Rossini sätter sig ned a tskrifva, och den ena glittrande och fladdrande melodien spritter fram efter dea andra; må vara att, bland all denna lysande flard, utaf jugo saker, som han skickar ut i veriden, cet endast finnes en verkligare, renare inspiration, sådsn som J tanti palpiti, eller de många herrliga styckena i Barberaren, i sitt slaz melodier, såsom endast Rossini kan komponera; att nu förkasta de nitton är väl icgen stor synd, men ensidigt är det till det minsta att med detsamma förstocka sitt hjerta äfven för den tjugonde. Detta är Bellinis fel, och han tyckes så!uvda småningom ha förhärdat sig i en verkjig antipathi mot melodi och rythm, i hvilkas ställe han sätter en sväfvande tonföljd utan egeutlig färg eller takt, ett slags tvärt och abrupt recitativ alltigenom, och hvilket not för rot skall bjuda till att vara en ordagrann återgifning af den förhandenvarande situationen. HLikaledes är det bekant att Rossini icke gerna låter orkestern sitta sysslolös, utan till stor del lefver och bar sin varelse uti instrumentalefferter; att dessa hos honom oftast öfvergå ull ett betydelselöst rammel och vissa med få variationer i tid och otid återkommande favoritfraser, är en sanning: och att Bellini icke deruti funnit, någonting särdeles värdt att efterföljas, länder honom till pris, men icke det, att ban till motsats af Rossini snålar in siva ressurser till en alltför knapphändig instrumestering, hvars jjufliga sötma blir matihet, och hvars sökta enkelhet blir monotoni. I denna hans nyaste opera förmena recensenterpe sig fiona åtskilliga anmärkniogssärda förbättringar i styl och system. Insirumentalpertierna skola vara hättre fardelade mnvanserade ach fäliaktelisen va AA EEE TEE FET FT TTR — —— rr i —-——??2 —-————— 2 oonnn———Nn— AA! L 2!!! 222-X2