Aftonbladet – 17 juni 1835, sida 1

digtare skolan icke heller försmått att göra, med att eröfra ett pris af Akademien, och från priset gick till Fåtöljen, men som man derföre icke kan tillerkönna något serdeles snille, eller någon liflig fantasi, vi mena den nu mera. aflidne Bom. Han började sin bana för 43 år sedan, i en epok, då språkets utveckling äcnu på långt när icke hunnit dit der den nu befinner sig. Man torde medaifva, art vi icke taga något alltför högt exempel, ej välja någor svår måttstock, då vi taga en så. liten man; — ty det gifves visserligen icke någon enda af våra unga diktare, som ej tror sig öfverträffa honom — och ställa honom i bredd med en annan man, som är en af de berömdare af den nyaste skolan, mi mena H:Böttiger. Denne har 41 och. 42 år sedsare vunnit 2:ne pris inom den numera, beröm värda Akademien. Han har benäget dragit försorg om deras serskilta utgifvande från trycket, och derigenom iemnat ett tillfälle att låta läsaren få ett par utd:ag af de båda författarenas skrifter såsom hvar i sitt slag, profstycken på de olika tidernas vitterhet. . I sitt skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn, b:lönt år 1792 börjar Blom sålunda: 1I skuggan af det lugn, der lyckligt undanjömd, Jag sorgfri lefva vill och jordas oberömd, Vid dessa bragders gny som öfver verlden dundra, Och dessa dyrkatis rop — hvad kan jag? Dem beundra? Välan — en sådan gärd, är väl förtjent af Er, Som slafven för en tid då J ej njuten mer Ocb under mödors tal ett redbart lif förtären För äran af ett namn, då i ej sjelfve ären. Herr Böttiger börjar sitt Poem: Gustaf Adolf vid Litzen, belönt år 1833, så: påle Vid Breitenfeld var redan slaget vunnet: J Gustafs han! låg Wiärzburgs rika skatt Och Bäjerns drott vid Tillys död bädd satt Och gret sitt hopp, med hjeltens lif försvunnet. Men läsande i stjernors gyilne blad Om blodig seger. Wallenstein ren smider De tunga viggar — och till nya strider Drar Svenske Kungen nu mot Sachsen glad. Bloms andra poem: Om Religionens nödvändighet för samhällens bestånd, belönt År 1794, Tyrann, det gifs en Gud! — Det voro dessa orden, Som, lika åskans fall, då hon förskräcker jorden, Dig slogo, på en gång med bödelns jern, barbar, Som Galliens plågoris och verldens häpnad var! Han gifs-— Hur fräekt, hur tryggt, Han brottet rasa låter, Hans arm när den behöfs. sträcks ut och ljungar åter; Och med de stora slag, Han skickar nerom skyn, Upprättar jordens hopp och hämnar sin försyn. Herr Böttigers sednare poem: Mötet på Odinshög, belönt år 1834, börjar på följ. nde sät!: Det var en qväll i Svante Stures tid: Än lyste sommarsolen varm och blid På Salas tempeltern, de dubbla höga, Och blomman än ej slutit till sitt öga; Annu en moderkyss bon ville få Af purpurläppar i det gyllne blå. — Vi arna hvarken uppböja eller nedsätta något dera af dessa skaldestycken; men vi hänskjuta till läsaren att atgöra, om den lefvande författarens verkeligen står så mycket öfver den aflidves, som de fyratio årens skilload, som det myckna tadlet öfver cen sednare skulle låta förmoda. Vi bafva för att ej beskyllas för någon partiskbet, anfört början ur båda, men att, åtminstone efter vårt förmenande, början i -båda Bloms poemer, kankända är det svagaste deraf, hvaremot början i Herr. Böttigers är det bästa, eller åtminstone jemförligt med det bästa. Om man dertill skulle ett ögonblick tänka sig det omvända förbållande, att Hr Böttiger skrifvit för 40 år sedan, och Blom skrifvit nu, .då den sednare troligen icke gjort Alexandriner, men den förre deremot skrifvit sådane, huru tror väl Läsaren, att de båda poemerna, då skulle sett ut? Men det är ju längesedan afgjordt, att den gamla vilterheten ingenting dugde till, och att Blom i synroerhet var en af dem, som dugde minst, hvilket man också gerna kan medgifva, utan att derföre särdeles skada mannens rygte, då det emedlertid är likaså afgjort att den nu i0oderna vitte: heten är förträfflig. Emedan vitterhets idkarena lefva, och i god.grannsämja åtagit sig mödan, att prisa hvarandra, så torde det icke törtyckas Ins. om han som står utom templet, (Litteratur föreningeos tidning) som hör till profanum Vulgus. hvilket de invigde således hafva till ect Nobile Officium att hata och tukta, ett ögonblick se efter huru det då står till i det aldraheligaste, i ; Vi påminna oss huru, i den fordna Svenska littetur-tidningen., vid en recension af, Svenska akademiens ;bandlingar, -der ett skaldestycke förekom. af en författare, som borde fördömmas, denna dom cXpedierades medelst anförandet af en enda rad.