Aftonbladet – 17 juni 1835, sida 1

läran ar oändeiigen lätt att bli författare. Sådant kunde icke ske om man icke äfvenledes gjort det så oändligt lätt att skrifva kritiker. Ins. ernar liksäl icke begagna sig af det!a illustra exempel, derföre, att han ej gerna fördömmer någon skrift för författarens namn, och visst icke ernvar fördömma Fr Böttigers. Ins. kan således icke inskränka sig endast till ciierande af en enda vers med ett .utrops-teckep, utan måste taga sig friheten att besvära läsaren med flera sådana. Det torde först behöfva sägas såsom inledning, att skaldestycket Mötet på Odinshög, utgöres af en Dialog emellan den unge Gustaf Wasa och Sten Sture den yngre, ännu icke blifven Riksföreståndare. Om de gamla högarne sägas: Som Gudaberg, de resa sig ur byn Och famna himlen, stödja Aftonskyn. Man gör här, två nya bekantskaper, den ena med ett slags berg, som kallas Gudaberg, hvilka Mineralogen hittills icke torde observerat, och den andra med högar, så hög, att de taga himlen i famnen, hvilket måste vara en rörarde syr. Man bar hittills ansett bilden bestämd, att gifva åskådlighet åt ett eljest mindre tydligt föremål, att materielt framställa en tanka; att kläda idden i form. Denna föreställning får man likväl här icie medföra, eller rättare man måste helt och hållet omvända dev, ty eljest finner man öfver allt liknelser, som sjelfva behöfde en liknelse efier gamla tiders bruk, för att bli begriplig. Så beskrifvas de båda vännerna, såsom: Eo dubbel bild af morgondagens hopp, Två Genier lik, som på ett grafhvalf stanna. :. Skalden förutsätter sålunda, att morgondagens : hopp och genier, stadnande på ett grathvalf, äre hvardags saker som hvar och en känner, och som man endast behöfver nämna, för att gifva ett solklart begrepp, om huru Sturen och Gustaf sågo ut. De sägas först hafva sprungit upp på högen så snabbt som Elgen. Denna brådska. låter icke rätt väl förklara sig med det sedermera omförrmälta alfvaret på den enes panna, hvilket var, Så lugnt, som solsken på en liljeäng. Den andras öga beskrifves så: : Ur ögats natt den godhet lyste mild, hvilket vi ej rätt förstå; ty ögats natt är annars detsamma som blindhet, och denna utmärker vanligen ingenting annat, än en kroppslig olycka. De båda vännernas studier i Upsala, beskrifvas sålunda: Der nu de frukt af kunskapsträden njöto, Som sköto upp på äldre Sturens grund. I fall detta vill säga något, lärer det skola betyda, Sten Sture den äldres anläggande af Upsala akademi; men hvilken, som ej känner detta, kan väl leta ut någon mening i bilden? : Vi kunna ej med tysthet förbigå beskrifoingen på den tår som Gustaf Wasa böll på att gjuta, och hvilken, som billigt, ej kunde vara lik andra tårar. Den lyder så: I ögat sågs en hejdad tår Att falla ner på kindens rosor färdig, Men stadnade i hvälfda musslan qvar Att der, som perla, glänsa stor och klar. Man kommer härvid ovilkorligen ihåg Vitalis ord: Och ögat värper de hjerpägg små, Så heta tårarne ännu rå; Men kokar man dem i kulturens gryta, de sig till perlor på stund förbyta. Gustaf beskrifver för vännen sin ungdomshisloria, hvilken denna naturligtvis aldrig förr hört, omtalar dervid huru han sköt foglar, men att: Örnen Med starka vingslag gick i molnen fri. hvilket också är ganska troligt. Vidare förtä jer han huru han . högg sönder boken i skolan, om hvilken det heter: Det språk, som växt ur fria Romarns graf, Blef trögt att tyda för en utländsk slaf. I grafven bruka vanligtvis alla språk tystna; men för den nymodiga poesien är ingenting omöjligt. Gustaf beskrifver sin dröm, huru han såg Stockholms blodbad och dervid äfven såg sin fader på sups!ocken, huru dennes hufvud . bildade med lugn det slag, som höll Och såg på mig alfvarligt tills det (öll. Ins. lemnar åt Fö.f. att förklara, :hurudant ett slag är som håller; han erkänner sin obekaniskap dermed. — Vidare såg Gustaf ett bärdadt slägte, som plöjde jorden utan, larm, hvilket var genska förståndigt gjordt, och en krona, som