Aftonbladet – 3 juni 1835, sida 2

Häruti instämde PER NILSSON och ANDERS NILSSON från Skåne, ANDERS JOHANSSON från Uppsala län, m, fl. ledamöter. JACOB KIHLBLOM från Södermanland fö: enade sig uti Anders Danielssons anmärkniog, och ansåg frågan, på grund deraf, kunna förfalla. ANDERS OLOFSSON från St. Kopparbergs län förklarade, att han, såsom und:r Riksdagen boende i samma qvarter som Inosul!in, kunde intyga, att han, vid sin afresa från staden sistlidne Oasdag, var ganska sjuk och dålig; hvarföre han tyckte, att det vore hårdt, att besluta hans pliktfällande. JAN PETTER JANSSON från Steckholms Län upplyste, att Insulin, ef:er hemkomsten, uti bref till Jan Petter Jansson förklarat s:g vara alfvarsamt illamående. HANS JANSSON: Jag har uppträit emot Insulin, icke af bämd eller anvan enskild bevekelsegrund, utan på tjenstens vägnar, såsom Fiskal inom Ståndet. Insulin har dock så ofta varit ett föremål för sina medbröders nåd och medömkan, att Ståndet måhända äfven denva giog skulle finnas bevekt, att eftergifva den plikt hvartill han gjort sig förfallen. I sådan händelse vill äfven jag nedlägga mitt åtal, förnämligast med fästadt afseende å den vu vunna bekräftelsen, att Insulin, vid afresan, ej mindre än tillförene, varit dålig: ett uttryck, som besynner-. ligt nog, jemväl blifvit begagnadt uti flere af deintyg och bevis från heworter, hvarmed Insulin vid föregående tillfällen ansett sig behöfva styrka sin oförmåga, att utöfva Riksdagsmannakallet. På Talmannvens proposition, fann dock Ståndet för godt, att medgifva, det Hans Janssons emot Insulin väckte ansvarspistående finge förfalla. Härefter afgick Ståndet till Riksdags-predikan, m. m. och sedermera på dagen föreföll ej annat än de från de andre Riks-Stånden ankomne Deputationers emottagande och Talmännens, mm. fl. inbördes hälsningar inom Ståndet.