Aftonbladet – 16 maj 1835, sida 3

KALEIDOSKORP. LAMARTINES BESÖK HOS LADY STANHOPE. (Slut fr. N:o 28.) Vi gingo utför ett par trappsteg, och jag vandrade vid hennes sida i en af de skönaste Turkiska trägårdar jag ännu sett i Orienten. Lummiga löfsalar af vinrankor, i hvilkas gröna hvalf det förlofvade landets blixtrande drufvor hängde, liksom tusentals lystrer; kiosker, der arabaskernes bildverk omslingrades af jasminer och Asiens lianet; marmorbassiner med sprutande vattenkonster; prydliga aller af alla slags fruktträn från England, Europa och detta sköna himmelsstreck; gröna platser öfversådda med blommande buskväxter, och marmorinfattningar kring blomsterstånd, dem mina ögon alldrig förr skådat — sådan var denna trägård. Vi hvilade än i den ena, än i den andra kiosken, och alltid höll sig Lady Esthers samtal i samma mystiska ton och vid samma höga ämne, som förut. Emedan ödet, sade hon till slut, skickat er hit, och en så underbar valträndskap mellan våra stjernor tillåter mig att förtro er hvad jag skulle hålla hemligt för så mången oinvigd, så kom, jag vill låta er med egna ögon skåda ett naturens under, hvars bestämmelse blott är känd af mig och mina lärjungar. Österlandets profetier hafva sedan årbundranden förkunnat det, och ni skall sjelf dömma om det gått ifullbordan. — Hon öppnadeen trädgårdsdörr, som förde till en inre liten gård. Der stodo tvenne präktiga Arabiska hästar, af det renaste blod och af sällsynt skönhet. Träd närmare, ropade hon, och betrakta denna bruna häst. Se, om ej naturen på bonom uppfyllt allt, som står skrifvet om den häst, hvilken skall bära Messias: Med sadel skall han födas. — Man såg verkligen på det vackra kreaturet en naturlek, som var nog sällsam, för att gifva stöd åt den vanliga lättrogenheten och sjelfbedrägeriet hos halfvilda folkslag: hästen hade på ryggen en så bred och djup urholkning, och så fullkomligt i form af en Turkisk sadel, att man sannerligen kunde kalla honom sadlad. Stigbyglar hängde vid sidorne, och således kunde man verkligen bestiga honom utan någon annan sadel. Hästen syntes vara var vid den beundran och omsorg Lady Esther och hennes slafvar visade honom, och liksom medvetande af sin vigtiga bestämmelse; ingen har nånsin bestigit detta djur, och tvenne Arabiska stalldrängar hålla vakt om honom natt och dag, utan att en sekund förlora honom ur sigte. Den andra hästen, som i mitt tycke var ett ojemförligt vackrare djur, en skymmel, delar med Messiashästen Lady Stanhopes sorgfalliga omvårdnad; äfven denne har aldrig burit ryttare. Lady Esther sade mig väl icke uttryckligen, men lät mig dock förstå, att den hvita bästens bestämmelse, om också mindre helig, dock likaledes vore vigtig och hemlighetsfull; jag trodde mig finna, att Lady Esther hade utsett den att bära benne sjelf den dag hon, vid sidan af Messias, skule hålla sitt intåg i det återeröfrade Jerusalem. Sedav hon en stund låtit föra de båda hästarne omkring på en gräsplan framför slottet, och vi fägnat oss åt de herrliga djurens skönhet och behagliga rörelser, återvände vi till Ladyns rum, och jag förnyade min, anhållan att få presentera för henne Hr Parceval, min vän och reskamrat, som emot min vilja varit mig följaktig hit, och alltsedan