Aftonbladet – 6 maj 1835, sida 2

ligtvis denna uppmaning förefalla såsom en verklig ironi; och man har svårt att annat an le åt den enfald, som ännu kan tro :på möjligheten, att med sådane försök fö vilia allmänheten. Men — företaget stannar icke dervid. Det innebär en kackhet utan liKe,då uppmaningen T D:gb!. mo:iveras derpå, att det natsonella missnöj:t med Riksgagsförhandlingarna, vore tillssapadt af de representanter, som Dagbladet benämner Nej — Herrar. Det blottar en alldeles besinningslös glömska af det passande och det sanna, der efter mer än 20 års fred vch efter ett krig, som berdt medföra stora kontanta behållningar åt Kronan Sverige, mar vill i en vägran af några punkter af de utomordentliga extra anslågspropositionerna föregifva orsaken till ofulländade befästninzgs-arbeten, Bevörings-manskapets brist på kläder, hufvudstaden öppen för fiendiliga anfall 0. S. Vv. Författaren har alldeles förgätit att om någonting i detta afseende blifvit försummadt och de vid föregående riksdagar beviljade anslag använda till mindre angelägna ändamål, så mitte skulden derför icke kunna falla på Ständerna , utan på förvaltningen. Ungefär med lika djupsinnighet yitrar sig polisförfattaren om att jordbeukarens börda tillkommit genom fordna Ständers financiella misstog, hvilka nu regeringen genom lånet skulle söka mildra eller afhjepa. Då det är notoriskt att Regeringen vid alla de riksdagar, från hvilka de financiella misstagen hufvudsakligen kunna härledas, eller intill år 1823 (y vid den rik.digen börjades redan förberedelserna till re ilisationen) haft en bestämd öfvervigt på besluten, och dels derigenom, dels genom direkta propositioner gifvit an!edning till de påföljande resulaterna; hvem skola väl då dessa misstag tillskrifvas? Hvem har varit orsaken till myutförsämrisgen, om icke styrelsen sjelf, som föran!edt anvisningarna på banken för statsbehofver, O. 8. v,? Det är visserligen att vänta, på sätt vi nämnt, att se dessa samma satser åter upptagas i de goda tidningarne, och vederbörligen uppstufvade erbjuda de ännu mången anrättning åt de godtrogna; ty den som hvarken frågar efter skäl eller erfarerhet kan repetera sin visa huru länge som helst; men vi förundra oss ölver den förstockade blindhet, som icke varseblifver, huru osmakligt sådant i längden skall förekomma den tänkande läsaren.