Aftonbladet – 2 april 1835, sida 2

s. intaga ett klotformigt rum. Är det således ej mer än sannolikt, att hela detta klotformiga rum är uppfylldt af himlakroppar. likaså väl som den tol!ftedel, Hvilken upptages af våta planetbanor? Af de båda riktningar, i hvilka en planet kan röra sig, är den åt vester tydligen lika möjlig, som den åt öster: endast slumpen, eller den allsmäktiga viljan hos naturens Skapare och Lagstifiare kunde bestämma hvarje planet till den ena eller till den andra Trörelsen. Är man icke således berättigad att antaga, att båda riktningarne måste lika ofta förekomma i vårt -solsystem, att till följe deraf en mängd verldskroppar måste vara oss obekanta? Då det nemligen år lika osannolikt, att alla af oss hittills okända himlakroppar skulle just vara de, som röra sig åt vester; så qvarsltår ensam den möjliga hypothesen, att dessa obekanta kroppar röra sig i alla möjliga riktningar, men att deras antal är så stort, att de 20, som vi känna, i jemförelse dermed heit och hållet försvinna, Sluligen, då på bvarje afstånd från solen en oändlig mängd af olika formade ellipser ) omkring henne är möjlig, från den fullkomligt runda cirkeln ärvda till den ellips, som är kbepplattad till en rät linie; så måste man väl förmoda, att de af oss hittills kända cirkelformiga banor tillhöra blott en obetydlig del af de verldskroppar, hvilka i mer eller mindre aflånga ellipser, i större eller mindre banor, i alla möjliga lägen och riktningar vandra omkring solen. Detta är destomera satnolikt, som det låter matematiskt berisa sig, att på samma afstånd från solen kan en oändlig mängd, aflånga elliptiska banor, men blott en cirkelformig bana äga rum. Alla dessa gissningar har, såsom vi i det följande skola finna, erfarenheten fullkomligen besannat. Fiere hundrade verldskroppar, som de gamle ej kände, hafva redan blifvit observerade. De vandra omkring solen i alla möjliga riktningar, i mycket aflånga elliptiska banor, som hafva alla möjliga lägen, och fylla sålunda den klotformiga rymd, hvilken utgör solens rike. Deitanya slag af verldskroppar var eraellertid icke obekant för de gamle, eburuväl de ej acsågo det löna mödan, eller höllo det för omöjligt att bestämma deras banor, likasom planeternas. De flesta och största planeters banor ligga så tätt bredvid, ehuru långt batom hvarandra, att för deras skull b-höfde ej djurkretsen upptaga större bredd än en nittiondedel af himlshvalfvet. Åt båda sidor om djurkretsen äro de återstående 8a nittiondedelarne af Solens klotrunda område lemnade alldeles obegagnade, då man undantager de små planeterna Me: curius, Venus, Juno, Pallas och Ceres, hvilia alla fem tillhopa ej utgöra mer än: en fjortondedel af jorden; och detta är nu det af planeterne icke upptagna rum, som i alla möjliga riktningar genomkorsas af en oräkuelig mängd kometer. Redan antalet af 500 kometer, hvilka hittills för jorden varit synliga, ötverstiger planeternas antal 45 gånger; men om vi närmare skärskåda de omständigheter, under hvilka pl neter och kometer kunna blifva oss synliga, skole vi snart blifva öfvertygade derom, att kometernas antal, i jemförelse med planeternas, måste vara oändligen stort: vi skole finba, att kometerna egentligen utgöra folket i denna Stat, hvars! Konunga-thron innehafves åf solen, beständigt omgifven af den mera lyckligt lottade klassen af sina få ädlivgar med deras svit (planeterne med deras månar), cech till hvilken det blott sällan förunnas någon bland folket att framträda ur sin afligsna sfer. Vi skole äfven här finna anledning till brundran öfver naturens visa inrättning, som, till det kelas bästa blott frambragte ett ringa antal ädlingar, hvilka lefva på miängdens bekostnad; emedan hvar och en bland dem fordrar ett rum, uti hvilket flera familjer af folket kunde tillbringa ett dunkel:, men derföre ej mindre lyckligt lif; så att det till slut skall visa sig, att jemt så många ädlingar hafva inträngt sig, som behöfdes för att besätta rummet omkring thronen, hvilket folket lemnat ledigt. Läsaren kan af det följande finna, huru denna liknelse, ända till de minsta omständigheter, troget framställer förhållandet emellan planeterna och kometerna uti vårt solsystem. — — — Först sedan 50 år har man börjat egentligen söka kometer, och sedan denna tid har nästan intet år förflutit, utan att man. upptäckt en eller två; så att man till och med sett 2, ja, 3 kometer på samma tid. Huru oerhördt skulle ej antalet af de redan kända kometerna vara om man sedan 4ooo år tillbaka egnat hka uppmärkNa nd er ee Act fe Na ba