man utan oiveraärliit San antaga, alt 1 hvarje Og nblick en eller flera af de sa verldskroppar krivgsväfva på himlahvalfvet, oss så nära, att vi skulle upptäcka dem, om en lycklig tillfällighet förde astronomens tub åt kometens läge. q öfverensstämmelse härmed skulle antalet af endast de kometer, som för oss kunna blifva synliga, öfverstiga alla gränser. Men om man också antager, att icke flera kometer blifvit sedda, än de 500, som blifvit antecknade; och endast besinnar hu:u måvga gått förbi oss obemärkte, 1:0) dels emedan deras banor hafva ett för mycket sydligt läge, för att de skulle blifva synliga öfver vår synkrets, 2:0) emedan de voro inom vår synkrets om dagen, eller vid mulen väderlek, och 3:0) emedan de ej kommit n g nära intill solen, för att blifva synliga för oss; så skall man finna att deras antal är vida större En noggrann beräkning måste utgå från sådana grundsatser, som erfarenheten bekräftar. Man har nemligen beräknat läget af banorna och närmaste grannskapet intill solen för g5 kometer. Bland dessa 95 kometer gingo 48 åt motsatt, och 47 åt samma håll som planeterna. Hvarje 10:del af himlarymden, på ömse sidor om djurkretsen, innehöll ett lika stort antal af dessa 95 banor. Man måste således antaga, att himlarymden inom solens kända område öfverallt är lika rik på kometbanor. Vidare: af samma 95 beräknade kometer, uppnädde 20 deras närmaste grannskap till solen emellan solen och Mercurius, 36 emellan Mercurius och Venus: 20 emellan Venu: och Jorden, 15 emellan Jorden och Mars, 4 emellan Mars och Jupiter; men ingen utanföre Jupiters bana. Hvad härvid genast faller i ögonen, är, att antalat af synliga kometer blir större, ju längre man kommer från solen, ända tills man kommer till Venus; men att de synligas antal utanföre denna planet åter aftager; så att största antalet af de sedda kometerna har gått emellan Mercarius och Venus, d. v..s dessa kometer hafvai deras närmaste grannskap intill solen varit ungefär midt emellan jorden och solen. Orsaken härtill kan ej ligga deri, att i denna trakt af himmelen finnas flera kometbanor, än annorstädes inom solens gebiet; utan deri, att de kometbanor, som hafva detta läge, lättare blifva för oss synliga. Deras synhbarhet beror nemligen på tvenne omständigheter: 1:0 deras närhet intill jorden, som gör dem för våra ögon större; 2:0 deras närhet intill solen, som gör dem vwxera lysande. Det var således helt naturligt, att vi skulle upptäcka de flesta kometbanor midt emellan salen cch jorden, just under den förutsättningen, att kometbanorna äro öfverallt lika fördelte, och det så mycket mera, som de kometer, hvilka gå midtemesllan solen och jorden äro längst synliga för oss. Att emellan solen och Venus föllo 56, d. v. s. nära 3 gånger så många komet-banor, som emellan solen och Merku ius, bevisar ytterligare, att dessa banor äro lika öfverallt fördelte. Enligt kända geometriska grunder måste nemligen den kletformiga yta, som man kan föreställa sig omgifva solen, på Venus afstånd från henne, vara 3 gånger så stor, som den klotformiga yta, hvilken man kan föreställa sig omgifva solen på Merkuriuss afstånd; hvar-. före, då man utvidgar solens område från Merkurius till Venus; erhåller man derigenom rum för 3 gånger flera kometer. Men nu sträcker sig solens område åtminstone till den yttersta af oss kända planet, Uranus, och den klotformiga yta, som omgifver solen på Uranuss afstånd från henne, är 729 gånger större än den yta, i hvilken Venus bar sin bana. Alltså, om vi för det stora afståndet, på hvilket kometerna blifva osynliga för oss, enda:t hade sett lika tätt intill hvarandra liggande kometbanor emellan Uranus och solen, som emellan Venus och solen; så skulle deras antal blifva 56 gånger 729 eller 40,824 kometer. Då dagning, full dager ech skymning samt mulna nätter upptaga mera än 3-4:delar af året, så kunna dessa 40,824 kometer ej utgöra mer än 1-4:del af dem som finnas; och då vidare, minst 1-5:del af himmelen för oss har ett så sydligt läge, att han aldrig synes uppöfver vår synkrets, så borde man i och för dessa båda omständigheter tillsammans, taga talet 40,324 fem gånger; hvarigenom man erhåller 204,120. Slutligen, emedan vi förut visat, att nu för tiden minst en komet upptäckes hvarje år, och dessa 95 kometer, som ligga till grund för vår beräkning, således med de nyare astronomernas flit och förbättrade instrumenter, skulle hafva blif vit upptäckte på mindre än 100 år, samt man öfyerhufvud kan antaga 300 år i medeltal såsom en komets omloppstid; så följer, att på dessa 300 år, alla kometerna skulle hinna visa sig en gång för jorden; men också att man på dessa 300 år skulle hafva upptäckt 3 gånger flera kometer, än på blott ett hundrade år, hvarföre det sist erhållna talet 204,120 bör ytterligare tagas 3 gånger, hvarigenom man erbåller 612,360 kometer. Dåi slutligen dessa kometer blott voro de, som innanföre Uranus uppnådde deras närmaste granskap intill solen, och deribland icke de äro inberäknade; som med sina banor ligga utanföre alla af oss kända planeter; så reå man utan öfverdrift kunna antaga, att vår sol är omgifven af en million kometer, som följa henne på hennes bana genem verldsrymden. Och allt detta är dock endast inom ett solsystem. När man nu betänker att hvarje fixsjerna sannolikt omslutes af dylika solsystemer och stt antalet redan af de fixtjermor som synas för blotta ögat, är oräkneligt, huru småaktig förefaller icke då den farhåg2n, att denna Skapelsens stora harmoni skulle störas af den nu väntade kometens sammanträffande med jorden? också har Författaren i slutet af den lifla boken, på ett ganska tydligt sätt framställt osannolikheten af ea sådan händelse, pag. 59 och följande: Uti ett förord angifves, att afbandlingen till en stor del är öfversatt från en utländsk astrosoms arbete. Detta minskar icke förtjensten af dess innehåll. Vi förmode att Utgifrvaren snart får göra en ny upplaga. Det finnes i vår tanka ingen mera nyttig läsning för ungdomen än i dessa ämnen. Ett klart begrepp om VWVerldsbyggnadens omätlioa