Aftonbladet – 2 april 1835, sida 2

Om Kometer, deras rörelser, synbarhet antal, deras förhållande till Solen och Planeterna, samt huruvida vi hafva något att befara af deras granskap, är titeln på en litea förträff ig afhandling som i förra veckan utkom i bokhandeln, och hvilken man i ett elegant tryck oeh i ett nätt prydligt omslag erhåller för 16 skillingar banko. Allt hvad den, som icke är egentlig vetenskapsman, behöfver känna om dessa himlakroppar och deras egevskaper får han här veta, nb. af det som astronomerna sjelfva känna. Sålunda får man en intressant undersökning, om kometernas sannolika antal, som man vet är mångfaldigt större än planeternas (då redan öfver 500 blifvit observerade); och en framsiällning till stöd för den hypothesen att man nästan i hvarje ögonblick skulle kunna se en ny komet, om blott astronomens tub tillfälligtvis komme att riktas på den punkt hvarest en sådan framgår. Vi medela ett par utdrag i afseende på denna intressanta del af ämnet; De noggrannare beräkningar af himlakropparnes afstånd ifrån hvarandra, som i sednare: tider kunnat anställas, gåfvo riktigare begrepp om verldens omätliga storlek3 men öppnade på samma gång forskarens blick för de oerhörda tomma rymder, hvilka naturen tyckes hafva lemnat obegagnade. Verldsbyggnaden låg för våra ögon utsträckt i det oändliga rummet, till sin största del ödslig och obebodd; blott en helt liten krets deraf, den enda som vår kortsynta blick kunde öfverskåda, visade sig, liksom en Oas i öknen, gansia omsorgsfull: begagnad, och beriste, att naturen här, likasom på jorden, troget följande sparsamhetens grundsats, icke lemnat den minsta flick obegagnad. Var det sannolikt, att bon, i de rymder som lågo utom vår synkrets, skulle vara denna sina grundsats otrogen? Uppfinningen af astronomiska tuber besvarade denna fråga på ett, som det i börian tycktes, tillfredsställande sätt. Ej nog, att man på andra sidan Saturn och emeilan Mars och Jupiter upptäckte fem nya huafvudplaneter, som uppfylla de rymder, hvilka man förut ansett der vara obegagnade); en helt ny vorid öppnade sig genom upptickten af drabanterna elier biplaneterna; och i stället för att de gamle en tast kände sex planeter och em måne (Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturn), känna vi gu elfva bufvudplaneter och aderton biplaneter eller njånar. . . Ehuru nu genom dessa upptäckter, antalet af himlakropparne uti vårt solsysvem var mer än fyrdubbledt, så fann man likväl vissa omständigheter i sjelfva läget af planeternas bano5, som ovillkorligen ledde till den förmodan, att äfvea detta antal af 29 planeter utgjorde endast en häögsi obetydlig del af den mängd himlakroppar, som höra till vårt solsystem, Planeterna hafva nemligen alla den egenheten, att de vandra omkring solen isamma riktning, från vester mot öster, uti nästan cirkelformiga baner, samt att dessa banor äro, i anseende till deras afstånd åt sidan, så sammanträngde, att det bälte de på bimlahvalfvet upptaga, utgör endast en tolftedel deraf. Hvilket oerhördt rum bief ej här ännu obegagnedt; äfven OM man ville inskränka om rådet för solens berravälde till den yttersta af de kända planeterna? Hvilken mångfalldighet i banornas figur och riktning var icke här ännu möjlig! Ehuru mycket man ock må inskränka solens gebit, så är det likväl uppenbart, att verkningarne af hennes kraft måste utbreda sig lika åt alla håll, d. v. x) Solsystemet, sådant vi nu känne det, är i medelpunkten Solen; närmast omkring henne rörer sig Merkurius, dernäst Venus, Jorden med en måne, Mars, Ceres, Juno, Pallas, Vesta, Jupiter med fyra månar, Saturn med sju månar och tvänne