Aftonbladet – 1 april 1835, sida 1

i ( H mg omtormälas. Dessa blifva begångne i ord, tal elier skrift. För att göra en fulistä-dig tafla öfver alla de brott af sådan egenskap, hvilka i lag ansetts urbota, skall iag uppdraga en paralel emellan dessa och nu ifrågavarande brott. I Kap. 1 S M.B. bandlar om smädelse emot Gud, hans heliga ord och sakramenten. Den som af uppsåt begår sådant brott skall mista lifvet; men detta brott, som består i ord, tal eller skrift, kan äfven vara begånget, mindre xf uppsåt än af obetänksamhet. Här uppstår nu fråga om det skett af uppsåt. Derom äger icke åklagaren döma, utan han måste hålla sig vid brottet sådant det blifvit uttryckt, och brottets egenskap fordrar emellertid, att den som dermed beträdes, varder häktad. Detta låter åklagaren saklöst verkställa och jag tror icke att en så beskaffad brottslings häktande medför någon våda, eller gifver anledning för hämdbegäret eller till missbruk af åklagaremakten. Genom ransakningen, hvarunder den tilltalade är beröfvad sin frihet, utrönes alt brottet skett af lättsinnighet, och då fälles han till böter, enligt 26:n. 3 f:n i nämde Kap. stadgar landsförvisning för den, som affaller från vår rätta evangeliska lära. Sådant sker äfven genom ord, tal eller skrift, ty hvad man tänker och icke promulgerar, det hafva ej lagen eller domaren rätt att bestraffa. 4:de S omtalar utspridandet af vilsefarande lärosats. Äfven detta brott består i ord, tal eller skrift, -och är då underkastadt straff, men den som endast inom sig hyser ) och icke utsprider sådan lirosats, den har samvetet, icke lagen, rätt att döma. I 6. Kap. i fn stadgas, att hvilker som upphetsar eller styrker menige man till olydno emot Konungen, eller then som å öfverhetens vägnar bjuder eller befaller; miste lif sitt. — Detta tillstyrkande måste primitivt ske genom tal eller skrift, men om afsigten eller brottsligheten dervid kunna olika begrepp uppstå hos åklagaren och domaren, hvilken senare endast äger pröfningsrätten, och i båda fallen är den tilltalade underkastad arrest. 5 S af samma kapitel, sådan den lyder enl. Kongl. Förordn. den 20 Jan. 1779, straffar med landsflykt, spö eller fängelse den, som i ondt uppsåt diktar eller sprider kring landet lögner eller falska rykten, de där röra rikets säkerhet, eller kommer allmänt buller och oväsende åstad. Ett sådant brott består ock i ord, tal eller skrift, och kan härröra från lättsinnighet, pratsjuka eller begär att eftersäga hvad andra sagt, men förminskas ej derigenom. Enligt 14 Kap. 3 S skall barn, som fäller smädeord emot fader eller moder, straffas med 23 par spö, 18 par ris eller 20 dagars fängelse vid vatten och bröd. Brottet som utöfvas i ord, tal eller skrift, kräfver den tilltalades häktande. 15 Kap. 4 4 föreskrifver att tjeostehjon, som sätter sig upp emot husbonde eller matmoder med hot, eller vanvördiga ord eller åthäfvor, skall plikta med fängelse på viss tid. Pröfningen deraf tillhör domaren, men den anklagade bör emellertid träda i häkte. 60 Kap. 1 f stadgar, att om man gifver någon an inför rätten eller Konungens Befallningshafvande för den sak, som går å lif eller ära hans och vill honom dertill binda, men gitter det ej, och det pröfvas att han det falskeligen och af argt uppsåt gjort, stånde samma straff, som den angifne bort undergå, om han brotslig varit. I alla dessa nu uppräknade fall, som äro af urbota beskaffenhet, kan man föreställa sig otidigt nit hos åklagaren, likaväl som i brott mot 5 Kap. I S M.B: Fältet för vinningslystnad, förtydning af ord, falskt vittnesmål, m. m. är mera öppet i dessa stycken, än i fråga om lasteligt tal å Konungen. I detta, men ej i öfriga fall, har Konungen ett korrektiv i målets nedläggande, Om det ej kan bestridas att den för sådana brott tilltalade är underkastad bäktning och åklagaren berättigad att låta sådant verkställa, samt då man betänker att den som föröfvat inbrott i uppsåt att stjäla, äfven om ban intet eller endast tillgriper 24 sk., är förfallen till nio par spö och skall häktas, finner jag både olämpligt och stridande mot lagens system af likhet och enhet i bebardlingen af urbota brott, att, såsom motionären föreslagit, göra undantag för den som förolämpar majestätet, hvilket, enligt 3 ( Regeringsformen, skall hållas i helgd och vördnad. — Hvad Hr Holms 1eservation angår, så är densamma endast det preliminära resonnementet i 1777 års Kongl. Bref. Den, som läser detta Kongl. Bref, skall finna att hvad Hr Holm anfört är den grund Kongl. Maj:t, innan författningen existerade, hämtat från föregående tider, att mången gång personer blifvit tilltalade för ifrågavarande brott, men att då ransakniogen till Kongl. Maj:t inkommit, brottet fun