alle al pa iorniallu vrcuVvIinida Oh DiOLICL ill St0 UCskaffenket och sina följder fordrar, att för Majestätets helsd och landets lugn upptagas till. ransakning, för den tilltalades bestraffande cch medbrottsliges upptäckande. — Vidare är för häktoingsåtgärdens upphäfvande anfördt, att den häktade är betagen rättighet att göra talan om 2ekonvention gällande. Detta är, lindrigast sagdt, ett missförstånd om 60 Kap. i f Missgerningsbalken, som innehåller: Gifver mana någon an inför Rätta eller Konungens Befsllningshafvande för den sak, som går å lif eller ära hans, och vill honom thertill binda, men gitter thet ej, och pröfsas att han thet falskeliga och af argt uppsåt gjord!; stånde samma straff, som then angi!ne bordt undergå, om han brotislig varit. Bär någon falskt vittae i thy mål; vare lag samma. Har har lagen gifrit den tilltalade bestämd rättighet att söka rekonsveation, och denna rättighet är honom icke betagen genom 1777 års Kongl. Bref, som ej med en enda bokstaf talar derom Nämde lagstsdgande står i öfverersstämmelse med 10 Kap. 24 S Rättegångsbalten, der det läses: Tillägger man annan något brott inför Rälta cch finnes han sak!3.; dörme ock samma Rätt huru then plikta och skadan gälda bör, som ohemult angaf och tillvitte; äctå att han eljest under annan Rätt lyder. Är thes käran, som plikt emot angifvaren påstår, sådan, att then för särskilt hufvudmål hållas bör; eller en förgripelse i angifvarens embete och som thess tjenst rörer; varde dömd :af tben Rätt, therunder han i thy fall hörer, Hsiraf synes tydligt att åklagaren är underkastad rekonvention för obehörig angifrelse. Denna rättighet kan Konucgen icke lagligen betaga den oskyldigt tilltalade, och emot bestående lag kan Konungen, enligt konstitutioren, icke hendla. Af hvad jig sålunda anfört torde vara gifve: att en tilltalad person, som ej ådömmes ansvar, icke är ställd utan rättighet att söka rekonvention, om den tilltalade är öfsertygad, att han är oskyldig. Hr Holm har derjemte föreslagit att den tilltalade icke borde häktas förr än Domaren i målet sig yttrat. Väl har Ar Holm gifvit en närmare tydning af dessa ord, men mig förefaller meningen deraf ej rätt begripbg, emedan Domarens yttrande om den tilltalades bäktande icke lärer kunna uppskjutas till ransakningens slut. Jag föreställer mig äfven att Domaren icke är i tillfälle att genast meddela dess utslag rörande häktningen, och derigenom lemnas den tilltalade rådrum att vika ucdan, Det måite således vara Hr Holms menirg att Domaren meddelar sitt yttrande vid första anmäl. n om det begångna brottet, Jag respekterar ir Holms mening och bär högaktning för hans evidenta kunskaper och insigter, men må han icke misstycka om äfven jag har en egen tanke och någon, ehuru ringa erfarenhet i de ärenden, som tillhöra mitt kall. Då brott af ifrågavarande beskaffenhet hos Domaren angifvas lärer väl hans första fråga böra vara den: Hvaruti består brottet och hvilka ordalag äro begagnade? Sedan svaret på denna fråga är gifvet, upphörer vidare ransakning, ty målet skall, enligt 1777 års Kongl. Bref, inberättas till Kovgl. Maj:t, på hvars beslut ransakvingens fortsättande är beroende. Nu tillhör det ej Domaren att pröfra, huruvida brottet varit större eller mindre, eller presumera om Ksl. Maj:t tillåter sakens upptagande eller nedläggning; men det är deremot Domarens ovilkorliga skyldighet att försäkra åklagaren derom, att den häktade personen hålles tillgänglig. Man har vidare segt att det ej vore förlust för staten eller våda för samhället om en så beskaffad brottsling kommer på flykten. Jag medger att förlusten är obetydlig, men erkännas måste det, att om någon kan så glömma sin pligt att han tillåter sig lasteligt tal ewot Rikets Öfverhufvud, är det åtminstone vådligt alt en sådan person undankommer. Ingen vet hvad utgrening hans onda anlag kunna hafva, eller hvad förbund han Eger med andra, som, med mera försigtighet, kunna vara ännu elakare. Detta kan blifva vådligt för samhallet, och historien visar, att mången Öfverhetspersons lif gått förloradt derigenom, att man ej så noga fästat sig vid ord, som blifvit af rcvolutionära persorer uttala de. (!!) Men jag vill icke uppehålla mig dervid, utan erdast afse lagens sammanhan och enbet. Lagens ändamål synes icke upfyllas genom brottslingens afvikande, och där lagen straffar till kroppen eller till lifvet bör väl till:es, att den brottslige icke undflyr. Tvänne hufvudsaklige ändamål åsyftas med straff: den broöttsliges för. bättring och andras varning, Då straffet går å lifvet, där äger förbättring ej rum, emedan den hratteobhban avnsuns!: Sole körnna fö LÄS TA