Aftonbladet – 21 mars 1835, sida 3

gon slags mening! sådant lärer bli jemt lika möjligt, som att göra en sak på en gång rund och fyrkantig. Hjelper, det måste förmodligen vilja säga: samhällsskickets utv. cklicg skall ej komma från folkelementet, och likväl inifrån! Folkets lif är således icke 1 folket! den måste komma antingen inifrån, eller ofvanifrån! det som är inom en menniska, är således detsamma som det, hvilket är ofvan kenne. Regeringen är statens medelpunkt och lifskrafi. Sålunda lefva folken icke genom s:g sjelfva utan genom sina Regeringar! och nyss förut bar samma författare försäkrat, att den verkliga frihe!ens theori, icke medgifver åt någon, att i någor tidpunkt ligga band på folkens medfödda räv, att sjelfva skapa sina former. Det är, som läsaren ser, ett fifängt begynnande, att vilja med denna författere komma till någon reda, eller ens ställa honom till svars för sina satser. Vi skola icke eller försöka något sådant. Författaren har, såsom vi förut erindrat, på flerfalldiga ställen talat med mycken missaktving om statsformerna, försäkrat, att de utritia 2aocka litet, eller blott regativt, att i samhällslifvet är den ena formen så god som den andra, att kraftiga män och ljusa hufvuden röra sig med lättbet i alla former, hvilka foga sig efter männen, så som kläderna efter kroppen. Denna sista jemnoförelse visar redan huru mycket författaren förstår af seken, och man behöfrer, för att känna hans förmåga i detta fall, evdast ett ögonblick hålla sig fast vid paralelen. Försöke man, att påtvinga en stark och fyllig person kläder, gjorda åt en mager och liten. Få se om de växa på kroppen, eller om icke denna känner sig hindrad och besvärad af dem, ur sånd att andas och röra sig, samt om icke följ.en skall blifva, antingen att mannen qväfves af kläderna, eller att han måste på något sätt göra s:g af med dem. Författaren sjelf ger kort derefter vid handen, att former kunna bli besvärliga. Han fösäkrar nemligen, att den hos oss öfverklagade kraftlösheten och bristen på system måhända kunde bafsva sin grund uti just de formförändrigar, som man 1809, till hyllande af den tidens förmenta vishet, införde, och hvilka, i stället för att blifva I fgifvande, tidigt yppade sin qväfrande och bämmande egenskap. Ban hallar dessa former ett fuskeri, liknar dem vid det Babyioniska torset, försäkrar att de verka bindrande och förslappande på Regeringsbestyret o. s. v. Här äro således formerra skodliga, och nyss voro de smidiga , och fogade sig efter mannan. Saken är sålunca alltid sådan, som författaren vill ha den, och för dec, som gör sig så litet besvär med sammanhang, ordning och konseqvens, som hen, för honom är hvarje ögonblickligt infall en Fortunati hatt, hvilken bär honom dit han önskar. WVi torde icte boehöfva nämna, att det är icke alla former, som han fioner motbjudande; Nej, dei är de regelbundet återkommande iStats-revisionerne och Ständernas föreskrifna sammankomst till Riksdag på vissa tider?, deras kontroller och deras befattning med regeringsbestyret, som isynrerhet förtryter honom. Visserligen vore en styrelseform beqvämare, som icke hade några Ständer, vågon Stats-revision, eller der Ständerna ingenting hade att göra med Statens angeligenheter. Men man torde få fråga i hvad våra former hindrat regeringen från att vidiaga a!lt det goda och nytiga, som nationen önskat, eller huru de tvingat henne till de motsatta åtgärder, hvaröfver ran hört klagas? Är aet formerna som åstadkommit det cupphörliga vactlandet i den exonomiska lagstiftningen, der Regeringen är enväldig? Ha de vållat den ständiga växlingen i författningar, eller det redizeringssätt, som gör dem oförklarlige, och der t. ex. samma föroi dning, som skulle berättiga landtmannen till en fri bandel med sina varor, tan,i följd af otydighet, föranleda deras korfi kerande, i fall han deraf blir narrad att föra dem till stadens torg? Hafva formerna vållat armeens fördelning på brigader och divisioner, hvilket man slutligen sjelf upphiöft såsom otjenligt? Äro formerra skulden dertill, att ständernas Önskvingar om åtskilliga förberedarde åtgärder icke hinna blifra färdiga från Regerivgen får den ena riksdagen till den andra? Eller alt Regeringens egoa propositioner komma, sedan Stäinderuva varit ett år tillsammans? Men vi skulle alldrig sluta med dessa frågor, om vi ville fortsätta dem så långt det kunde ske. Vi behöfva det ej beller; vi behöfva endast slå opp Minerza. Man påiminnes der om huru hon, vid fråga om den vid Riksdagens början rådande mindre gynsamma sinvesstimninger för regeringen, anmärker, att den icke förmildras