Aftonbladet – 21 mars 1835, sida 3

MINERVAS JUVELGRUFVA. Andra artikeln Vi ba i vår framstsllning sisthdre gårdag sökt gifva läsaren ett begrepp om tankegången och åsigternas redighet hos en författare, som likväl så ofta med en löjlig förnämhet bemöter sina motståndare. Vi ha dervid icke kunnat följa någon gifven ordning, emedan sådant är omöjligt med en författare, som sjelf sakuar all dylik, som bredvid sina sattser, icke sällan i följande rad, ställer deras vederläggning, och om hvilken man alldrig kan påstå, art han sagdt något bestämdt, emedan man kan vara viss, att han på ett annat ställe sagt alldeles tvärtom; som följaktligen tydligen ådsgalögser, att han i tankans verld är en evig fremling, löpande i en krets af bypoiheser och balfva sanningar, ur stånd att komma till någon helhet, men alltid i den ena satsenos möjliga rätthet finnande försvaret för den andras galenskap, och därunder slående omkring :sig med en massa af fraser och ordprål, för att hos den mindre tänkande väcka en förmodan om djupa kunskaper och grundliga åsigter. Det är lika omöjligt ätt vederlägga en sådan, som att motsäga Per Degns Latinska argument uti Holbergs Skueplats, då hen utropar: Pes, aries, paries, palmes cum limite stipes. Det är icke heller behöfligt, då han sjelf dragit omsorg derföres men det är af nytta för allmänheten, att lära känna dylika statsmän, för att veta, hvad man sf dem har att vänta, och att af försvarenas halt kunna draga en terameligen ofelbar slutsats till tet försvarades, Hvad är det då, som författaren i Minerva velat försvara? Det bestående. Detta bör likväl icke så tagas, som om han i theorien uppträdde såsom dess advokat, eller att han sore mäktig till en genomförd apologi för sin klient, Nej, i fall personer af denna klass kunde det, så hade de förmågarv, att tänka konseqvent och redigt, och denna förmåga medför alltid vågra fördelar, äfven då den ledes af en oriktig princip, åtminstone fördelen, att hunna beräknas. Nej, det är den möjliga sftastningen af försvaret, som dessa män hafva i sig!e, det materiella intresset är deras syftemål, och de göra sig således icke samvete af, eller blifva kanske icke ens varse att de sjelfva uppställa den värsta anklagelse emot det de vi!le skydda, att de utsträcka handen att redrifsa hvad de med munnen påstå sg vilja upprätthålla. Några ytterligare prof på författarens sätt att resonera, skola bevisa detta. Vi ha förut rämndt, huru bans motståndare beskyllas för, att läggs helgeråvande händer på cen heligaste af nationens alla friheter, den, att i naurlig ordning få utveckla ur sig sjelf sin lefnadsform, Likaledes försäkras på andra ställen, art det Kr ett ändamålslöst företeg, alt utifrån wilja göra form åt en organism, att hvarje samhällsorganism icke låter intvinga sig i former, som icke utvecklas ur den sjelf, och liktidigt med den sjelf oc si ov. Hvem skulle icke häraf tro, dei författaren erkönner, icke blott folkens rätt, att sjelfva utveckia sitt samhällsskick, utan äfven att detta är enda sättet hvarpå utvecklingen kan ske, om den skall äga hopp om bestånd, samt art allt hvad den kloka Statsmannen och Regenten tan och bör göra, är, 2tt befordra denna utveckling, att leda den till ett nyttigt mål, att åtminstone icke lögga binder i vagen der!örve? Ja, visserligen äv författaren på dessa ställen af sådan tenka; men det bindrar honom alldelrs icke, ett på andra ställen vara af en ratt morsatt. Sålunda heter det nyss bredvid stället, der han omtalar, huru formerna bildst sig inifrån nAtåv, att de modifierats, framför allt af stora snillens och väldga naturers iogripande i de särskildta folken och t:dehvarfvens indivi dualitet. De ha således utvecklats på en gång inifrån utåt, och utifrån inåt! vill man se detta ännu mer utfördt, så se här hans förkastelsedom öfver Svenska folkets önskan af en 1eform. Han