Aftonbladet – 18 mars 1835, sida 2

upplystaste uti alla det menskliga vetandets former. De äro menniskor de så väl som vi andra och kunna lätt misstaga och irra sig. Men deras misstag äro så mycket förderfligare, som de influera mer eller mindre skadligt på en, flera eller alla samhällsklasser. Månne det icke derföre vore nyttigt, att Styrelsen, iunan den fattade och promulgerade beslut och författningar rörande hvarjehanda ämnen, förut gjorde sig underrättad, först om nyttan och nödvändigheten af dess åtgärd och sedan om verkställighetens möjlighet eller de hinder, som det förnärmade enskilda eller allmänna intresset deremot möjligen kunde uppställaa Hvar och en Styrelse, stor eller liten, måste, såvida den vill att dess förordnanden skola verkställas, vara bekant med de sambhällsklasser eller folk, för hvilka de stiftas; den bör vara bekant med deras seder, bruk och bildningsgrad och till följe deraf med deras åsigter, önskningar och behof. Deruti måste således en Regerings vishet bestå, att den förstår ait göra folkets vishet d. ä. det allmänna förståndets till sin egen och till följe deraf handla i likstämmighet, icke med någras, utan med hela folkets fördelar, önskningar och behof. Men hela folkets fördelar, önskningar och behof kunna, för att nyttja en stor mans ord, icke vara annat än det mest rätta; således bör hvar och en författnings yttersta princip hvila på denna osvikliga grundval, eller det mest rätta — den ogillas annars af allmänna opinionen och blir då mer eller mindre oefterlefvad. För hvar och en medlem af samhället är det enligt vaturens och förnuftets principer tillåtet, att på ett förståndigt sätt njuta af och begagna sig af alla de fördelar och alster, som hans egen eller andra valloner äga, så vidt han genom sin förmögenhet, sin flit och sina kunskaper, d. ä. genom sitt arbete kan på ett rättsenligt sätt bereda sig dem. Jorden liksom ljuset tillhör oss alla. Men naturen har icke i lika mått kunnat beskära alla sina barn alla de fördelar, alla de njutningar, alla de produkter, hvaraf hvart och ett hbimmelsstreck, hvarje verldsdel, hvarje land och nästan hvarje provins äger sina skiljaktigheter; och den har begåfvat nästan kvart och eti ställe på jorden med sina särskilta fördelar, njutningar och produkter, i så rikt mått, att de omöjligen kunna alla användas på det ställe, der desamma blifvit frambringade, förutsatt att menniskoförnuftets uppfinningsförmåga och verksamhet tillrackligt förstå att ösa ur de oftast outösliga källorna för menniskans välstånd och njutning. På ett ställe har naturen fyllt sina berg med guld, på ett annat med silfver. Här frambringas jern och annorstädes andra metaller. Här glöder drufvan uti solens guld och der spinner silkesmasken sitt sista hvilorum. På Lappmarkens snöhöljda slätter leiver den nyttiga Renen, och rikedomen uti Södra Amerikas skogar, land och haf är omätlig. Menniskoslögtet, spridt öfver hela jorden, är likväl samma slägte. Samma önskningar och begär med obetydliga modifikationer, lefva i hvarje mensiligt bröst — och detta begär är begäret efter lycksalighet, eller önskan att göra sig lifvet så angenämt, så litet besvärande som möjligt. För att vinna denna lycksalighet, ansträngas alla snillets och kroppens krafter, och resultatet af denna ansträngning är förmögenhet, rikedom, som är detsamma som ett samladt arbete. — Emot allt eller en del af denna förmögenhet, som man icke behöfver, vill man tillbyta sig öfverskottet af en annans samlade arbete, som denne icke behöfver, för att å ömse sidor kunna njuta eller hafva fördel af hvarandras snille, talanger och konster — detta . är handel. Att förbjuda eller försvira detta, vore det icke samma orimlighet, som att förbjuda mig att vara glad; förbjuda mig att hafva önskningar och begär? Ingenting är lizväl mera orimligt än att, för att gagna några få, lägga band på alla. Villkoret för samhälismenniskans lycksalighet är allmän frihet, men en frihet, som begränsas af moralens och hedrens föreskrifter, d. ä. frihet ait på ett rättsenligt sätt begagna sig af de ;förmögenheter, som naturen nedlagdt hos henne. Om nu en styrelse tillstädjer denna frihet åt en klass menniskor och förbjuder eller inskränker den hos en annan, kan detta någonsin komma under kathegori af rättvisa? Skulle man med antagande af förut yttrade grundsaitser någonsin skäligen kunna tro, att man upphjelper fabrikerna och industrien i ett land derigenom, att man förbjuder sambällsmedlemmar att köpa sina förnödenheter af någon